Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Mina jämnåriga ser urgamla ut – hur har det kunnat ske?

Cecilia Hagen har svårt att komma upp i sina 10 000 steg om dagen – och lyckas inte fuska med stegräknaren.Foto: COLOURBOX

När jag till fots tar mig in till stan, något jag gör så gott som dagligen, då stör det mig att alla andra, som liksom jag verkar gå i sin normala promenadtakt, går om mig.

Jag tycks alltså ha börjat gå lite långsammare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att dagligen gå samma sträcka, hur vacker den än må vara, är trist, och jag intalar mig att det är därför jag så sällan lyckas komma upp i de där ideala 10 000 stegen om dagen. Och det går inte att fuska med stegräknaren. Jag har faktiskt försökt. Men om man sitter i en stol, håller mobilen med räknaren i ena handen och låter armen pendla liksom steglikt, då händer det inget, stegantalet i räknaren ökar inte. Sådant kan man fundera länge över när man inte har ett hederligt arbete att utföra.

Då kan man också på traditionellt gammeldamsvis ägna tid åt att reta sig på småsaker, muttra över att folk inte längre kan skilja på var och vart, på att det blivit en trend att säga saker som ”komma till bukt på” istället för ”få bukt med” eller ”barrikera sig” istället för ”barrikadera sig”. Och andra rent förolämpande ohyggligheter.

Eller irritera sig över att de yngre använder uttryck som filterbubbla och meme och halmdocka och panglossianism och andra tillgjordheter jag inte begriper ens när någon försöker förklara dem för mig.

Det brukar heta att är man sextio år och vaknar på morgonen utan att ha ont någonstans, då är man i själva verket död. Det var en stund sen jag passerade sextio-strecket och det där uttrycket har jag fnyst åt, tänkt att det gäller inte ständigt lika pigga och smidiga mig. Men nu så. Nu känns det i ryggen när jag svingar benen över sängkanten. Och ontet sitter i ända tills jag fått i mig den första koppen kaffe. Som jag egentligen borde hoppa över, magen protesterar allt tydligare mot den. Har det också med årens gång att göra?

Man ser på sina barn att man blir äldre, lyder en annan åldersfloskel. Jag tycker snarare att man ser det på sina jämnåriga. De ser så urgamla ut. Hur har det kunna ske? Själv ter jag mig betydligt fräschare i spegeln. Ur en skonsam synvinkel och om jag ler stort och tar av mig glasögonen.

Även med brillorna på kan det bli trassligt att se klart. Pratade nyligen länge med en för mig och omvärlden välkänd herre, babblade glatt på om ditten och datten och tackade honom för ett tv-program han just medverkat i. Han såg lite frågande ut, det verkade som om han letade i minnet efter det där programmet men inte riktigt kunde komma på vilket jag menade (höll han på att bli gaggig?) och jag kunde inte hjälpa honom på traven eftersom jag också hade glömt vilket jag avsåg. Efteråt fick jag av en slump veta att han inte var just han utan en helt annan i nästan samma bransch.

Åren pinnar skoningslöst på.

Vis av erfarenhet, av tidigare klavertramp, hade jag inte tilltalat honom med hans namn, inte sagt Mats till honom istället för det korrekta Lars. Det blir så pinsamt för bägge parter om man säger fel. Dessutom är förstås varken Mats eller Lars rätta namnen, jag håller inne med dem eftersom jag tror att han inte märkte något, han hade inte kunnat drömma om att inte vara igenkänd.

Åren pinnar skoningslöst på.

Men, men. Häromdagen träffade jag författaren Elsie Johansson, 88 år och nygift.

”Jag har aldrig varit så lycklig som nu,” sa hon.

Så än finns det kanske ett visst hopp om livet.