Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Min inre fobiker kippar efter andan

Cecilia Hagen reser med tåg och blir stående en lång stund.

Det är så pinsamt och det börjar redan på Centralen. Tåget till Köpenhamn ska avgå 11.25 och hela perrongen är knökfull av förväntansfulla resenärer, många av dem utländska turister.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men tåget kommer inte. Och kommer inte. Och kommer inte. När avgångstiden passerat har ingen meddelat något om varför det blivit så. Jag får syn på en dam klädd i en jacka med ett litet diskret SJ-märke på och säger till henne att det vore klädsamt om vi åtminstone finge veta vad vi har att förvänta oss. Hon skruvar på sig och säger att utropet är det Trafikverket som ansvarar för.

En halvtimme försenat dyker så tåget upp. Vi tuffar i väg och i Katrineholm ska vi göra en sorts helomvändning av hela ekipaget. Det har regnat och åskat och i förarhytten har det läckt in vatten och där är genomblött eftersom tåget är gammalt och slitet. Nu går lokföraren genom tåget och vips blir akter för och vi tuffar vidare och en timme försenade är vi i Malmö. Där vänder tåget. De som skulle till Kastrup och Köpenhamn får pallra sig dit bäst de vill med Öresundståget. Många missar sina flighter.

Två dagar senare ska jag hem till Stockholm igen. Tåget går ifrån Malmö Central i rätt tid men det dröjer inte länge förrän vi blir stående på spåret. Vi måste göra en omstart, förklarar lokföraren. Och efter en stund rullar vi igen. Fast bara en liten stund för snart står vi där igen och kan inte annat. Många av turisterna ser sig förvirrat omkring, vad är detta, funkar inte tåget? I Sverige? Många av svenskarna suckar uppgivet och ringer och förvarnar om att de som vanligt kommer att bli sena.

När vi blivit stående för tredje gången känner jag hur obehaget kommer krypande, nu känns här alldeles för instängt, för varmt, för kvavt. Tågvärden, som konduktören tituleras numera, försäkrar att frisk luft hela tiden pumpas in. Hur det nu kan ske när det är elen som inte funkar som den ska. 

En glad röst i högtalaren säger att nu rullar vi igen, nu håller vi tummarna för att det håller ända till Stockholm.

Men det gör det inte. Femte omstart. Och lokföraren meddelar att han, för att spara på elen, har kopplat ur vagnkorgarnas stabilitet, det betyder att nu kränger vagnarna och den som är ute och går på tåget måste vara försiktig, men det är inte farligt, försäkrar han.

Till sist blir vi stående en lång stund mitt på bron vid Årsta holmar. Vatten på bägge sidor, min inre fobiker kippar efter andan. Men till slut är vi framme, även denna gång en timme sena. Och de som ska vidare har missat sina anknytningar. 

Dagen därpå hör jag på nyheterna om fyra nattåg som fastnat i Ånge och blivit nio timmar försenade och att tågtrafiken mellan Stockholm och Göteborg brutit samman, elen i Hallsberg har inte funkat som den ska.

Om ett par dagar ska jag iväg i ottan till Frankrike med tåg. Jag har en timme på mig att byta i Köpenhamn. Förr var det gott om tid. Det är det inte längre. Så trots att min biljett från Stockholm till Köpenhamn inte är ombokningsbar köper jag en ny, en till nattåget kvällen innan. 

Jag tänker inte säga att SJ har blivit ett dåligt skämt, eller om det nu är Trafikverket som ska skämmas, för jag anar att det strular lika mycket för den som flyger. Men jag vill inte ha det så här oförutsägbart när jag är ute och reser. Tillvaron är nervpåfrestande nog som den är.

LÄS MER: Cecilia Hagen: Jag känner ett tilltagande behov av att jävlas tillbaka

 

LÄS MER: Cecilia Hagen: Ingen berättade för mig om gamlingars inre liv 

 

LÄS MER: Cecilia Hagen: För Frostenson är hennes sanning orubbligt självklar 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!