Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Min inbrottstjuv visade sig vara en man med omdöme

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Så kom man då hem efter en vecka på landet och då hade det varit inbrott. Hemma hos mig. För första gången någonsin. Så osannolikt fräckt. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var tänt i köket. Vem hade glömt lampan? Verkligen inte jag. 

Det var tänt i stora garderoben, den där allt som är i vägen slängs in och hamnar huller om buller. Vem hade glömt att släcka där? Inte jag! Kände mig en kort stund som i sagan om lilla Guldlock. Tack och lov hittade jag ingen i min säng. Men det låg glassplitter över halva golvet i vardagsrummet. En ruta hade krossats, en balkongdörr brutits upp. Fast inkräktaren visade sig ha varit en man med omdöme. 

Han – polisen sa att det måste ha varit en han – hade raskt förstått det jag alltid vetat: att hos mig finns inget av värde att sno. Så då gjorde han inte det. Snodde inte en pinal. Ringde således och polisanmälde, för statistikens skull. 

Om poliserna inte har något att göra i morgon, sa mannen i luren, då kommer de kanske förbi. De kom i ottan och det första de sa var: Vi kommer alltid hem till dem som haft inbrott. Själv fick jag för mig att ordet ”expressen” i min mejladress hade gjort sitt till. De såg ut som urbilden av svenska poliser. Inte alls som Kling och Klang, mer åt konstapel Björk-hållet till. 

Den ene var grå om tinningarna och erfaren och trygg. Den andre var en smula rundlagd och erfaren och trygg. De betraktade brytmärkena och penslade på splittret och belyste golvet med en apparat som såg ut som en dammsugare. Och så sa de att det inte alls är fler inbrott om sommaren än annars, det är bara sådant som tidningarna vill skriva. Varför vi nu vill skriva det. 

 

LÄS MER: Fler krönikor av Cecilia Hagen

 

Fick ett häfte av polisen om hur man skyddar sitt hem och var man ska gömma sina värdesaker om man har några. Inte i sovrummet, inte i badrummet, men gärna i en bok i hyllan. Och då är det bra att lägga på minnet i vilken bok man placerat förmögenheten. Skafferiet är också ett bra gömställe, påstod de. De hade aldrig sett en brottsplats där tjuven varit i skafferiet och rotat. Eller i frysen. Men i häftet stod det att man inte skulle försöka gömma något i frysen eller i en mjölpåse. 

Tjuvarna känner till sådana ställen. Man vet inte vad man ska tro. Men madrassen är förstås alltid ett alternativ. Ringde glasmästaren när mina trygga poliser lämnat mig. Han kom bums. Ringde försäkringsbolaget när glasmästaren lämnat mig. 96 minuters väntetid fick jag veta. 

Och så var det fel försäkringsbolag till råga på eländet. Ringde det rätta försäkringsbolaget. Och då visade det sig att självrisken vida översteg vad kostnaderna för en ny fönsterruta och avlägsnandet av brytmärken torde komma att belöpa sig till. 

Nu har jag ett långt ärendenummer hos försäkringsbolaget och ett lika långt hos polisen. Vad jag nu ska med det till. Så blev det kväll och läggdags och då kände jag hur en viss oro kom tassande. Drog ner så många rullgardiner jag kunde. Tyckte mig höra fotsteg. 

Tyckte att det knakade misstänkt utanför fönstret. Beslöt att inte titta på någon av de tv-serier jag brukar ha som godnattsagor. Inte ”Med kallt blod”. Inte ”Sharp objects”. Inte ”Mordet på Gianni Versace”. Du har väl inte traumatiserats? frågade en oändligt empatisk väninna dagen därpå. 

Traumatiserats? Moi? Skulle inte tro det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!