Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Midsommaraftnar värre än döden

Foto: MAJA SUSLIN / TT / TT NYHETSBYRÅN

Nu mörknar det, obönhörligen. Nu är vi på väg från ljuset rätt in i kolmörkret. Och inte kan vi göra ett dyft åt saken.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag syftar enbart på det faktum att sen sommarsolståndet den 21 juni klockan 05.32, det vill säga i måndags, den dag då regeringen fick kicken, har vi här i Stockholm fått se solen gå upp en hel minut senare än då. Och på midsommarafton, i morgon, har den ljusa tiden förkortats med ytterligare en minut.

Dessutom har en förlamande hetta gjort oss mer eller mindre oförmögna att verkligen glädjas åt någonting alls. Dysterheten har legat som en kvävande yllefilt över folk och fä. Har vi vågat eller orkat hoppas på något alls, så har det varit på ett rejält, förlösande utbrott, på åska och blixtar och dunder och brak, på att luften åter ska gå att andas en liten stund. När detta kommer i tryck kan asaguden Tor och hans bockar ha gjort sitt, då är kanske det här eländet över, då kan vi börja oroa oss för nästa katastrof.

Imorgon är det således midsommarafton, många svenskars favoritdag, av outgrundliga skäl inte riktigt min.

Som att värmen har tagit slut för den här sommaren, som att det bara finns en utmätt dos värmebölja som står till buds per säsong, som att vi nu har förbrukat det som fanns och nu kommer kylan. Just som vi, eller jag, intar den stuga jag hyrt vid havet för häpnadsväckande belopp, då blir det omöjligt att bada.

Som i Marmarasjön i Turkiet. Den är nu täckt av något som kallas havssnor, en seg och äcklig gelé som hotar att sätta stopp för allt vad välbehövlig turism heter och där fick han för sina synder, Recep Tayyip Erdogan, landets president. Var jag på vippen att tänka.

Imorgon är det således midsommarafton, många svenskars favoritdag, av outgrundliga skäl inte riktigt min. Jag känner mig hellre fullständigt övergiven och ensammast i hela världen mitt inne i julens mjukt omslutande mörker än under de ljusaste av nätter, då alla andra är yra av blomdoft och nubbar. Jag tror det beror på att jag utsattes för fruktansvärda övergrepp under flera midsommaraftnar i min barndom. Jag tvangs dansa små grodorna och, vad värre var, att tävla i säcklöpning samt i språngmarsch med en sked uppå viken ett rått ägg vilade i munnen. Jag tyckte att detta var värre än döden.

Och nu lyckades jag – inte särskilt elegant – halka in på just den. I förra veckan påstod jag att Astrid Lindgren brukade säga ”Livet, livet” i telefonen varje dag till sin syster. Det gjorde hon inte alls. Astrid var av en kärvare sort. Hon sa ”Döden, döden” och sen var det oundvikliga samtalsämnet avverkat och de kunde gå över till att avhandla helt andra saker.

Tove Jansson, som har såväl utseendet som mycket annat gemensamt med vår Astrid, är alldeles särskilt aktuell för tillfället.

För det första skrev hon boken ”Farlig midsommar”, om hur havet stiger och hela Muminfamiljen flyter bort på det. Den utspelar sig i en tid långt före denna, innan vi lyckats ställa till det med klimatet. Nu hade de lokala varianterna av havssnor satt stopp för allt bortflytande.

För det andra går det en film som heter ”Tove” på våra biografer. nu Jag har inte sett den men jag ska göra det så fort denna farliga helg är avklarad. Må vi alla ta oss igenom den med livet och förståndet i behåll.

En glad midsommar tillönskas. Och, med Toves egna ord:

”Skynda dig, älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut…”


LÄS MER: Cecilia Hagen: Att bli mycket gammal är obegripligt skoningslöst