Cecilia Hagen
Ur mammas och pappas tillvaro har en hel anekdotflora uppstått. Om bomben som nästan träffade pappa. Om hur de flyttade till storstadens utkant undan Blitzen, om hur de kamperade ihop med andra unga svenskar, om hur Tore Wretman, på väg till USA, stod för matlagningen en tid. Mammas bästa år i livet, sa hon alltid. Men hur oroliga var de? Hur rädda?
Och de här hemma? Just den 9 april? Hade de alls hopp om framtiden? Det där pratade vi aldrig om. Nu hade jag velat göra det.
Jag känner mig som isbjörnen på Skansen, den som brukade gå precis på det viset, åtta steg hit, åtta steg dit. I evigheter.
Men för att tala om något helt annat så lyssnar jag på Olga Tokarczuks ”Styr din plog över de dödas ben” medan jag vandrar fram och tillbaka, fram och tillbaka på min gräsplätt eller min veranda. Jag känner mig som isbjörnen på Skansen, den som brukade gå precis på det viset, åtta steg hit, åtta steg dit. I evigheter.
Om man har mardrömmar som är svårbemästrade, skriver Olga i boken, då ska man gå in på toa, lyfta på locket, berätta drömmarna i minsta detalj rätt ner i toastolen och sen spola ordentligt. Då försvinner de.
Men, för att nu äntligen tala om något helt annat, så pratar jag mer än vanligt i telefonen med mina vänner nu. Somliga av oss går på långpromenader med varandra, andra på egen hand. Vissa handlar själva, andra får hemsänt eller hjälp av snälla grannar. Somliga är mycket försiktiga, andra inte fullt så försiktiga. Jag sticker knappt näsan utanför knuten.
Fast det var ju just detta jag skulle låta bli att orda om.
Jag är så utless på att tala om det där, säger vi till varandra. Och så gör vi det ändå.
Själv fortsätter jag att inte lyssna på nyheter, inte titta på nyheter och att inte läsa nyheter. Jag går direkt på korsorden. En av morgontidningarna har lagt till ett extra kryss varje dag och det kan tyckas vara generöst, men hittills har extrakrysset varit löjligt lätt och dessutom anonymt. Vi habituéer känner oss förolämpade.
Inga ungar kommer att leta efter äggen som påskharen brukar gömma i min lilla trädgård.
Jag undrar om mormor, precis som jag för tillfället, åt sömntabletter när nazisterna fällde bomber över grannländerna. Eller tog hon kanske, som Janina i ljudboken jag lyssnar på, valerianadroppar? Av dem tycks man bli lite seg om morgonen. Det blir jag också. Är sällan ur sängen före halv tio. Och då blir det först Hemmagympa med Sofia och sen frukost. Bäddning? Duschning? Påklädning? Framåt tolvtiden.
För att försöka orda om helt andra saker så har jag bakat. Det gör jag annars bara en gång om året, saffransbullar. Nu blev det solskenskaka. Med mycket smält smör i, otroligt nyttigt och gott. En sådan brukade husmor Linnea baka till var och en av oss när vi fyllde år, då när jag gick på internatskola. Även Facebook svämmar över av nostalgi i dessa dagar.
Hur som helst, det blir en mycket annorlunda påsk i år. Utan ordentliga pussar och riktiga kramar. Och inga ungar kommer att leta efter äggen som påskharen brukar gömma i min lilla trädgård.
Det kommer att bli en uthärdlig påsk ändå. Och nästa år, då jäklar!
LÄS MER: Anna Bäsén: Så många dog i mars – jämfört med tidigare år
LÄS MER: Atilla Yoldas: De äldre svenskarnas liv ligger i invandrares händer
LÄS MER: Patrik Lundberg: Vågar vi tänka på vad som händer efter påskhelgen?