Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Marcus Birro: "Jag tar det jag gör på allvar"

Cecilia Hagen möter Marcus Birro, aktuell med ny bok och nytt tv-program.
Birro berättar om politiken, sin nya bok och papparollen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

FAKTA

Det här är Marcus Birro


Det här är Marcus Birro
Ålder: 39 år (Hemskt! Har jag tur har jag levt halva mitt liv!).
Familj: Fru Jonna, mammaledig sedan 2005, Milo, 2,5 år, Mimmi, snart 1,5 år.
Bor:
Södermalm, Stockholm.
Född och uppvuxen: Göteborg
Mamma:
Jobbar i hemvården. Pappa har varit: Sjukhusvaktmästare.
Nationalitet: Italienare.
Utbildning: Femton poäng i religion från Göteborgs universitet cirka 1992.
Karriär:
”Jag gav ut min första bok 1992 och ger nu ut min trettonde bok 2011. Däremellan: Dan Andersson-priset, Bästa sportblogg-priset, Bästa sportjournalistpriset, ”På spåret”-vinnare, sidekick i ”Kvällsöppet” i TV4 från 2008 till nu, ”Karlavagnen” i radion i flera år. ”Club Calcio” i TV4 varje söndag och så ”Birros bord” varje onsdag.
Goda egenskaper: Arbetsam, trogen, nykter, disciplinerad.
Sämre egenskaper:
Dumdristigt naiv, otålig, melankolisk intill svårmod.
Hissar:
”’Vanligt folk’ som tar sig tid att skicka uppmuntrande brev när de tror att jag har det svårt.”
Dissar: ”De människor jag trott varit mina vänner som hänger ut mig i tidningar utan att prata med mig först.”
Motto:
Du är aldrig ensam om att vara ensam! (”Det där har jag skrivit själv, men det är bra ändå.”)

Sex poeter Marcus Birro uppskattar särskilt:


Sex poeter Marcus Birro uppskattar särskilt:
Tomas Tranströmer
Joakim Thåström
Karin Boye
Edith Södergran
Dan Andersson
Bruno K Öijer

Det har har blåst friska vindar kring Marcus Birro på sistone. I spalterna och så mer fysiskt påtagligt när han sakta går hem genom stan, från jobbet på Expressen till bostaden vid Hornstull, över Västerbron. Foto: Foto: Cornelia Nordström
Marcus Birro, det känns som om du har ett bekräftelsebehov av dimensioner, som om du inte kan få tillräckligt med uppmärksamhet. Vad beror det på?
- Visst finns det ett bekräftelsebehov, samtidigt är det inte bara en vilja att synas för synlighetens skull, det behovet har jag haft men fått bukt med.
- Däremot tycker jag att en del saker jag gör är så viktiga att folk måste få reda på att jag gjort dem. Att jag kommit ut med en bok eller tyckt något eller skrivit något i tidningen.
Men nog har du velat synas bara för att synas också?
- Som att jag deltog i ”Let´s dance”? Det var ett stort misstag, där skulle jag aldrig ha varit med, där slog det slint. Där blev jag någon jag egentligen inte är. Och att börja härja med domaren Tony Irving, det var väldigt löjligt. Det där ångrar jag.
Du tycks i alla fall ha fått din beskärda del av uppmärksamhet på sistone, nära nog i Juholtklass. Hur har det varit?
- Jag hade nog tidigare en föreställning om att något sådant skulle kunna ge en kick av något slag, men det har faktiskt mest varit obehagligt. Man tappar kontrollen över vad som händer.
Är det så Juholt har haft det, tror du?
- Vad vi råkat ut för är väl inte riktigt jämförbart, men jag har fått min beskärda del ändå. Fått höra att jag är en idiot som tror att det går att kombinera ett partiledarjobb med ett programledarjobb, är jag dum i huvudet, eller? Utifrån sett kan jag förstå att man undrat det.
Vad som skett, om någon missat det, är alltså att du anmälde dig som aspirant till jobbet att leda kristdemokraterna. Vad var det som fick dig att tro att du skulle klara det?
- Folk verkar ha svårt att vänja sig vid att någon skulle kunna bli partiledare utan att ha kokat kaffe i ungdomsförbundet i 25 år. Men jag tycker att det hade varit kul att testa om det funkat. Och det kan jag fortfarande tycka.
Testa hurdå?
- Det är ju roligt bara att ge sig in i Kristdemokraterna, ett parti som ingen gillar och ingen röstar på men alla har åsikter om. De gillar ju knappt sig själva. Alla är moderater nu och därför hade det varit fegare att säga: ”Jag är moderat!”, det är mycket mer rock and roll att vara kristdemokrat.
- Om man läser om politik så handlar det alltid om pengar, skatter, arbetslinjen. Men se på människor och deras liv, där handlar det väldigt lite om pengar, skatter, arbetslinjen. Det handlar om relationer och om tro och sorg och ålderdom och familj. Ingen politiker pratar om sådant. Det hade kunnat vara kul att se vad som hände om man gjorde det. Men det blev väl fel.

Dina partiledarambitioner ledde till att du blev av med programledarejobbet för ”Kvällsöppet”. Hur känns det?
- Nu har jag fått programmet ”Birros bord” på Expressens webb i stället och jag känner mig tryggare där, med det formatet, allt ordnade sig till slut.
Du har sagt någon gång att du pendlar mellan självöverskattning och självförakt. Jag tror att ganska många fungerar på det viset. Visst finns det ett namn på det sättet att fungera?
- En diagnos, menar du? Jag vet inte. Men jag kan trösta alla människor som tror att jag går runt och har storslagna föreställningar om mig själv med att jag också har en inbyggd självkapare som kapar av alla grenar innan de hinner växa särskilt långt.
Hur menar du?
- Den här känslan att man inte duger någonting till. Och som leder till att man hela tiden måste upp igen och berätta för alla att man finns och att man lever och att man har någonting att komma med.
Men jag hoppas att du oftare känner att du faktiskt duger väldigt mycket till.
- När jag fick barn blev det så. De struntar ju fullständigt i vad jag gör eller inte gör, de är bara intresserade av att leka med mig eller somna på mig eller få mat av mig. Det är en väldigt stor befrielse att få vara pappa.
Å andra sidan, det här lite neurotiska, det kanske ska till för att orka och vilja prestera och var kreativ?
- Det där är nog lite av en mytbild. Jag tycker att jag blivit en bättre skribent sen jag kommit i balans, sen jag blev nykter 2005, sen jag fått ordning på mitt liv och inte längre lever i kaos och går runt i nerkissade kalsonger och är svår.
Du tycks ha en viss självinsikt, det är inte allom givet.
- Det finns en föreställning om att jag skulle gå kring i slängkappa med målade naglar och vara obegriplig poet som dricker rödvin hela dagarna. Det stämmer inte. Och de som tror att jag inte kan skratta åt mig själv borde komma och titta på vad jag gör på scen, de som gjort det vet att jag ägnar en stor del av mina framträdanden åt att skoja med mig själv.
- Jag tar det jag gör på allvar, men jag kan garva åt det också just för att jag tar det på allvar.
Nå, hur är det med impulskontrollen. Du tycks ha lätt att fara ut mot dem som ger sig på dig. Som nu när du idiotförklarade dem som gav dig sparken från tv-jobbet.
- Jag blir främst arg på dem som ger sig på min familj. Sen tycker jag att det är befriande med Ulf Lundell som, trots att han är en av Sveriges största konstnärer, kan bli vansinnig om någon skriver något han inte gillar om hans kanske hundrafemtonde bok. Fast det finns ju en kultur nu att man inte ska visa om man blir arg eller ledsen.
Men det är ni som visar hur hyperkänsliga och lättsårade ni är som blir älskade. Guillou och GW och Ranelid. Och du och Alex Schulman.
- Kanske. Men jag och Alex Schulman har mer olikheter än likheter, vill jag understryka. Olika bakgrund, uppväxt, temperament. Sen har jag fått fler priser än han och skrivit fler böcker.
Du hör själv, ni mäter er med varandra. Som Guillou och GW.
- Att jag alltid måste säga att jag skrivit tretton böcker beror på att de inte sålt så mycket. Du har aldrig hört Camilla Läckberg tala om hur många böcker hon skrivit.
O Och nu har du givit ut en klippbok med pappatexter. Som heter ”Pappatexter”. Du skriver så mycket om dina barn, men hinner du verkligen ta hand om dem? Hur är det med jämställdheten i familjen Birro?
- Mycket bra. Jag lever det feministiska livet, jag behöver inte sitta på Södermalm och teoretisera om det.
Vad är det viktigaste för dig, utöver familjen?
- Att skriva. Men att jag göra mycket annat också, det har kulturvärlden problem med. De tycker att den där jäveln, han är med överallt, hans böcker behöver vi inte ta på särskilt stort allvar. Det enda jag kan tycka är jobbigt och trist i livet är att jag inte får den uppskattning jag förtjänar därifrån.
PS. Han skriver vanliga krönikor i Expressen och sportkrönikor i Expressen, han har tv-programmet ”Birros bord” på Expressens webb. Ändå ringer vakten från receptionen och ber mig komma ner och släppa in en Marcus Birro. Det börjar bli dags att förse grabben med ett passerkort!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!