Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Man vet liksom ingenting om något just nu

”Promenaden är en av dagens fåtaliga höjdpunkter”, skriver Cecilia Hagen.Foto: COLOURBOX

Så har ytterligare en vecka gått och vinden river och sliter fortfarande i Sjöfartsverkets flagga utanför mitt fönster, men Viking Lines Cinderella ligger inte längre kvar nedanför Fåfängan. En dag var hon bara borta. Vart kan hon ha tagit vägen?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Varje kväll innan jag släcker ljuset sväljer jag ett litet piller, en sorts lugnande sömntablett. Den första natten med pillret sov jag som en stock av blotta lättnaden att ha fått hjälp på traven. Nu vaknar jag nästan lika ofta som tidigare, men ligger kvar i sängen, rattar fram ett nytt program på SR Play och somnar in igen. I morse vaknade jag först klockan halv tio, som skulle ha varit halv nio för ett par dagar sen, och rusade ur sängen för att inte missa Hemmagympa med Sofia på SVT1.

Jag har börjat gympa. Det har jag börjat med många gånger i livet. Och slutat efter ett par gångar lika ofta. Men nu så. Sofia och jag kommer att umgås varenda vardag framöver. I tjugo minuter tänjer vi och sträcker och knäar och svingar armar hit och dit, snällt och åldersadekvat men stolar trillar och soffbord med och taklampan svajar varenda gång mina armar kommer farande.

Det är inte bara gympapass jag raskt smitit ifrån i min forna tillvaro. Jag har haft en förmåga att mycket fort tröttna på allt som varit det minsta utmanande eller påfrestande. Under en period i livet ansåg jag själv och många i min närhet att det kanske vore lämpligt att jag uppsökte någon klok terapeut för att få lite rätsida på tillvaron. Så då gjorde jag det, uppsökte det ena kloka proffset efter det andra, men efter högst tre fyra gånger hos var och en beslöt jag vi inte hade något mer att säga varandra. Och jag gav upp projektet helt och hållet efter den gång då jag hamnade hos en psykolog som först betraktade mig tyst och länge och sen frågade: Är du medveten om att du varit här tidigare?

Speer framstod som den om allt ovetande, nästan gode, nazistpampen. Men nu visar det sig att karln nog hittat på det mesta.

Bästa mentala medicin just nu, utöver pillret, är att promenera. På sistone har jag undvikit att göra det med någon kamrat, det kanske är i överkant fegt men så vill jag ha det just nu. Fast promenerar gör jag, det är en av dagens fåtaliga höjdpunkter. Men någon Albert Speer är jag verkligen inte.  

Jag skrev om hans Dagbok från Spandau i förra veckan, om hur han räknade ut hur långt han tog sig dagligen och hur han i andanom passerade den ena världsmetropolen efter den andra och då föreställde sig hur det såg ut längs vägen. Den boken blev mycket hyllad när den kom ut och Speer framstod som den om allt ovetande, nästan gode, nazistpampen.

Men nu visar det sig att karln nog hittat på det mesta. Att han helt enkelt var den som var bäst på att snirkla sig undan det blytunga ansvar som åvilade honom efter andra världskriget. Han klarade livhanken, fick tjugo år i Spandau och sen var han förlåten, nästan hyllad.

En dansk historiker har mejlat mig om hans bluffande. Och journalisten Jan Mosander, som träffade Speer 1971, skriver i ett mejl att även han blev manipulerad. Och att han skriver ett helt kapital om bedragaren Speer i sin bok Bland myglare, ministrar och miljardärer som utkommer i maj.

Själv har jag hittills inte lyckats ta mig längre än runt två mil i veckan, å jag har hunnit avverka mer än en sjättedel av sträckan om jag på väg att besöka kungen och Silvia i deras karantän på Stenhammar.

Och det kanske jag är. Man vet liksom ingenting om något just nu.