Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Man måste ju våga leva, eller...?

”Inomhus. Tio damer. Det skulle bli så in i vassen kul”, skriver Cecilia Hagen om den planerade middagen hemma hos väninnan Millan.Foto: Julija Sapic / Colourbox

Äntligen skulle det bli av, äntligen skulle vi få ses igen, alla vi i det lilla damsällskapet som brukat träffas fyra-fem gånger per år sen decennier. Och som inte sammanstrålat sen i mitten av mars.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Redan i augusti bestämde vi datum och denna gång var det Millan som skulle ansvara för den gemensamma middagen. Hemma hos sig. Inomhus. Tio damer. Det skulle bli så in i vassen kul.

■ Men, var vi några i den lokala kvinnokören som sa när middagsdatumet ryckte allt närmare, är det så klokt egentligen? Under rådande omständigheter?

– Sluta! replikerande några av de andra koristerna, vad är detta för ett tramsande? Sluta genast filifjonka er!

■ Vi vet, sa vi. Vi är lite ängsliga av oss. Men better safe than sorry, eller hur? En veranda med infravärme hade varit OK, men så här många personer runt ett bord i ett och samma slutna rum?

– Det går att hålla avstånd. Sitta långt ifrån varandra! Var inte sådana glädjedödare!

■ Efter ett par glas vin har vi glömt avstånden. Och vi tillhör faktiskt riskgruppen 70+ nästan allihop.

– Äsch, lägg av! En handfull propra damer? Det finns inte en möjlighet att någon av oss skulle bära på så mycket som en liten gnutta virus.

■ Fast hur kan ni vara så säkra? Ni träffar barn och barnbarn och vilka har de i sin tur träffat?

– Men det vet väl varenda människa, varenda epidemiolog inte minst, att inga damer dör av corona. Det är bara överviktiga äldre herrar med underliggande sjukdomar som är i farozonen.

■ Och många av oss kommer att umgås med någon äldre överviktig herre med underliggande sjukdom redan i morgon. Nej, jag stannar hemma och grämer mig i stället.

– Så kan du väl inte göra? Lämna återbud i sista minuten? Tänk på Millan som lagat mat i dagar och som glatt sig så.

Det här med att sätta sin tillit till en stark manlig ledare, det är rena vansinnet.

■ Jag tror att hon allra helst hade sluppit oss men att hon känner att hon inte kan backa ur. Och kommer inte jag så blir ni i alla fall en person mindre runt bordet. Fast jag vill så gärna komma, jag gör det ändå. Man måste våga leva.

– Utmärkt beslut. Jag lever. Jag går på gym utan att tveka, jag går i affärer, jag har inte munskydd, jag åker tunnelbana i rusningstid. Och inte har jag blivit sjuk av det. 

 Nu ångrar jag mig igen. Jag vill inte umgås med dig inomhus, du verkar vara en tickande coronabomb. Och oavsett vad Tegnell säger så bär jag munskydd. Jag har till och med köpt ett på Svenskt Tenn i rosa med vita Estrid Ericson-elefanter på.

– Nu är du okamratlig. Du kommer att förlora alla dina vänner när du beter dig så här. Själv litar jag helt och hållet på Tegnell. Hans ord är min lag. 

– Men det gör inte jag. Det här med att sätta sin tillit till en stark manlig ledare, det är rena vansinnet, det har historien bevisat gång på gång. Oavsett vad han säger kommer jag att stanna hemma i kväll. Se på England, se på Irland, se överallt. Jag tror att den andra vågen är över oss när som helst.

– Du är outhärdligt negativ och svartsynt! Lite corona har väl ingen dött av, haha. Kom i kväll! Det blir så tomt utan dig!

■ Jag kommer väl då. Eller inte? Nu textar jag Millan och säger att jag inte kommer och så ändrar jag mig kanske sen. Nej, jag stannar hemma. Förresten, vi ses ikväll. Kan man komma bara en liten stund, tror du? Eller?