Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Man borde kanske bli ett utställningsföremål

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om man som jag jobbat intensivt i över fyrtio år, då kommer man så småningom, efter över fyrtio år, på varför man ägnat större delen av sin levnad åt att jobba så intensivt. Man har gjort det för att slippa ta itu med livets realiteter. Man har helt enkelt skjutit upp det där itutagandet. Och det är bland annat därför som pensioneringen kan te sig lite skrämmande för en del av oss.

Den första juli 1973 började jag arbeta på Expressen. Jag minns det som i går. Eller möjligen som i förrgår. Det var på den tiden då man skrev sina artiklar på maskin och hade tredubbla ark i valsen med karbonpapper emellan. Så där som Jan Guillou fortfarande säger sig göra.

Fast första versionen av artikeln skrev man - eller i varje fall jag - på ett enkelt ark papper, tog sen ut det ur maskinen och rättade alla slarvfel och gjorde alla omflyttningar av text med penna. Och så skrev man rent med allt det där sladdriga karbonpappret som alltid halkade snett.

Man borde kanske bli ett utställningsföremål nu, så där som skrivmaskinerna är. Man kanske redan är det.

Min allra första artikel i denna tidning handlade om att Per Wahlund från Uppsala varit först av alla med att komma på att svaret på Expressen sommargåta var "Gustav Vasas släkttavla". Hur själva frågan löd har jag inte utrymme att förklara här, men 700 kronor vann han i alla fall.

Jag kan inte påstå att jag minns det där av mig själv, jag läste just själva klippet som finns inklistrat allra först i min pärm märkt "Expressen 1, 1.7.73-16.6.75".

Jag har tolv proppfulla sådana pärmar i tabloidformat, sista klippet är från den 8 september 1989, sen behövde jag inte klistra mer, från och med 1990 finns allt som stått i Expressen i det datoriserade arkivet. Möjligen är min skapaperiod under 1989 års fyra sista månader för evigt höljd i dunkel, något måste man lämna åt framtidens medieforskare att försöka ta reda på.

 

Att jag alls blev så här nostalgisk precis nu beror inte så mycket på att detta är min sista krönika som fast anställd, utan på att jag passerade Abbamuseet när jag var ute och strosade härförleden. Just strosa är något jag börjat öva på, för nu ska här flaneras. Är inte det vad som förväntas av mig?

Nå, när som jag passerade detta museum och såg dem alla fyra på bild där utanför, i naturlig storlek men onaturlig ålder, en bild av hur de tedde sig då i begynnelsen, kom jag på att jag nog fanns med någon gång redan då, där i begynnelsen. Och då var det bara att gå till läggen och börja bläddra.

Den 26 och 27 juni 1975 var jag med dem i Rämshyttan och Björneborg, visade det sig. De var på folkparksturné. De hade precis varit i Tyskland och turnerat och klagade över att den resan hade de gått back på. Så här med lite perspektiv känns det skönt att veta att de med tiden lyckades ta igen just den förlusten.

I tre nätter bodde vi på Rämshyttans turistgård och jag var med när Agnetha sydde fast lösa paljetter i sin scendräkt, när Frida bastade, när Björn joggade och när Benny spelade pingis. När ingen anade vad som komma skulle. Och att det skulle bli museum av dem.

Museala? Är det vad vi är, allihop? Museala värdeföremål, i så fall.

 

För att ni ska veta det redan nu, ni som kanske inte ens var födda år 1973 när jag skrev min artikel om killen som knäckt vår sommargåta, vill jag avslöja att inuti, innanför det av tiden förändrade skalet, inne i själva skallen, där är man ungefär samma person precis alltid. Och med stigande förvåning försöker man ta till sig att tiden bara gått och gått och åren svunnit.

Men än är det inte dags att på allvar ta itu med allt man försummat på vägen. Än kan jag skjuta upp det ytterligare en stund. Och må den stunden bli riktigt lång.