Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Man blir ständigt påmind om vår kantstötta Akademi

Horace Engdahl.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Selma Lagerlöf.Foto: MÅRBACKASTIFTELSEN

Just som vi trodde att lugnet lägrat sig över vår kantstötta Svenska Akademi, blir vi påminda om den igen.

Om henne igen ska man säga. Eller säger i alla fall ledamöterna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Svenska Akademien: Makten, kvinnorna och pengarna” heter en nyutkommen bok, skriven av Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud.

Jag hade precis börjat läsa Anna-Karin Palms lika nyutkomna, digra biografi över Selma Lagerlöf, Svenska Akademiens första kvinnliga ledamot, när denna rent omfångsrikt betydligt hanterligare volym hamnade i mitt knä och jag beslöt att raskt sticka emellan med den. Svenska Akademien, från starten ända fram till nu således. Det är en både skakande och roande läsning med själva Nobelpriset i centrum, det pris som gav en tynande herrklubb en makt och en status som ledde till det många redan från början insåg skulle ske, till intriger och maktmissbruk, till nepotism och korruption, till ett svissande och svassande och till den ena skandalen värre än den andra. Och värst av alla den som slutade med att poeten Katarina Frostenson uteslöts och att hennes make Jean-Claude Arnault nu sitter bakom lås och bom.

Allt finns där, nästan allt har vi kunnat läsa tidigare, en eller annan liten detalj känns ny.

Hur var det nu, brukade Ebba Witt-Brattström, som hon berättat, i ren protest cykla bakom limousinen när hon och dåvarande maken, ledamoten Horace Engdahl, var på väg till något akademiskt evenemang? Nej, hävdar Horace. Så var det inte alls. Hon gjorde det för att hon inte för liv och pina ville hamna intill Kristina Lugn i bilen.

Hon flyttade bilden av Horace till en mindre upphöjd plats

När Sara Danius blev Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare hängde hon bums upp en bild av Selma Lagerlöf, vars stol hon tilldelats, på väggen i sitt tjänsterum och flyttade bilden av Horace till en mindre upphöjd plats. Det där tycks vara något som brukar drabba honom.

I förrgår var det kalas på Bonniers Manilla, traditionell höstfest för författare, journalister och bokfolk i stort. Ett kalas där man brukar kunna spana in en akademiledamot eller två. Jag spanade lite lamt och det närmaste jag kom var ledamoten Kjell Espmarks hustru, författaren Monica Lauritzen. Och så sas det att ledamoten Anders Olsson synts i vimlet. Men ingen Horace lyckades jag upptäcka, om inte Jan Håfströms omsusade porträtt räknas, det som beställts i halvfigur, som lite arrogant utfördes i helfigur och därmed blev dubbelt så stor som alla andras och som tidigare flyttats från en central plats i galleriet till en mer undanskymd invid toaletterna och som nu även fått en stor stol placerad framför sig.

Att som författare få bli avmålad och upphängd på Manilla är hur märkvärdigt som helst. Senaste tillskottet till samlingen är ett porträtt av Carl-Johan Vallgren, signerat Ernst Billgren. Det hänger där Horace förut hängde. 

Väl hemma hade jag svårt att somna, mitt i natten fick det bli det andra avsnittet av frågesporten Kontrapunkt på SvT Play. Och där blev jag åter påmind om Akademien. Ebba Witt-Brattströms lag, som varit obesegrat genom åren, fick stryk av Peter Apelgrens och den annars så kaxiga Ebba såg plötsligt lite tillknycklad ut. Men hon lär komma igen. Där och kanske, som ren hämnd, i den förkättrade Svenska Akademien. Bara hon inte hamnar på stolen bredvid Kristina Lugn.