Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Magdalena Ribbing lärde mig säga ifrån

Det var Magdalena Ribbing som lärde mig att säga ifrån, att högt tala om att jag inte uppskattade rasismer, skriver Cecilia Hagen. Foto: PATRIK ÖSTERBERG / ALL OVER PRESS PATRIK ÖSTERBERG PATRIK ÖSTERBERG /

Luderkupa.

Är ordet bekant eller har ni aldrig hört det förut? Anar ni ändå vad det kan betyda?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En luderkupa är en kupa full med luder.

Och man – eller i varje fall författaren Vilhelm Moberg – sa för ungefär sextio år sedan så när han menade bordell.

Jag var borta på middag för en tid sedan och hade då till bordet en jämngammal herre och den herren hade i sin ungdom via föräldrarna umgåtts med Vilhelm Moberg och de två hade träffats i London en gång och då hade den store författaren pekat ut Sohos luderkupor för den mycket unge mannen.

Vilken snuskgubbe, tycker vi nu. Vilket fördomsfullt ord, präglat av dåtidens osannolikt unkna kvinnosyn.

Men då, för ett drygt halvsekel sedan, var det inte många som reagerade. Utom den åldrade ynglingen vid min sida. Även om han sa sig ha varit mer road än upprörd.

Vad vi upprörs över eller roas av, det förändras verkligen genom tiderna.

Skämt om färgade passerade ganska obemärkta när jag var ung.

Slentrianskämt av typen ”Vilka är det som sitter i träden och tjattrar och käkar bananer? Ha, ha, ha, trodde du det? Nej, det var apor jag menade.”

Den sortens skämtande har pågått lågintensivt ända sen vi som är pk och stolta över det ansåg att det inte var kul

Ingen vettig människa berättar den sortens vitsar nu, ingen vettig alltså. Var borta på en annan middag – nej, jag är inte alltid på kalas – och då drogs just precis den historien. Men nu på det där förhöjda sättet som somliga lagt sig till med, nämligen att göra det fullständigt medvetet, skojigt provocerande, ha, ha, ha, jag kan säga negerboll, jag har glimten i ögat, gu, vad alla andra är pk.

Den sortens skämtande har pågått lågintensivt ända sen vi som är pk och stolta över det ansåg att det inte var kul, att det var stötande, att vi inte ville umgås med dem som ”skojade” på det viset.

Det var Magdalena Ribbing som lärde mig att säga ifrån, att högt tala om att jag inte uppskattade rasismer trots att jag då kunde riskera att orsaka dålig stämning.

Just den där kvällen hände något för mig helt nytt. Något som inte skett under hela mitt långa liv men säkert desto oftare dessförinnan.

Och kanske att det är i tilltagande nu men att det av många betraktas som harmlöst och snart så talar därför allt fler på det viset om inte så många som möjligt markerar tydligt emot det.

”Men han är ju en kroknäsa!”. Så sa en av gästerna om en icke närvarande person.

En kroknäsa.

Var det inte vad man sa om Isaac Grünewald på 30-talet? Är vi där igen?

Han sa det uppenbarligen inte för att provocera, han sa det som en självklarhet, han kanske uppsnappade ordet hemma när han var liten, han kanske ofta har använt det i sin familjekrets, men, och det vet jag, han har inte uttalat det i en vidare krets särskilt länge. Fast nu tyckte han att det var tillåtet, rentav lovvärt, att säga något sådant.

Ingen reagerade. Ingen satte ner foten. Jag hade gjort det om det inte tagit så lång tid för ordet att landa i mig. Men vad sa han? Hörde jag rätt? Kroknäsa? Var det inte vad man sa om Isaac Grünewald på 30-talet? Är vi där igen? Har det funnits under ytan hela tiden och nu har det segat sig över den igen? Magdalena, hjälp mig!

Det finns ytterligare en kategori vitsar från förr som ingen längre vill eller kan förmå sig att dra men som ändå krupit fram ur det undermedvetna på sistone. Minns ni skrönan om kvinnan som vittnade för polisen med orden:

”Först våldtog han mig, sen drack vi kaffe, sen våldtog han mig igen!”

 

LÄS MER: CECILIA HAGEN: Det livsnödvändiga men ack så komplicerade väninneskapet 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!