Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Livspusslets bitar krånglar och skaver

Livspusslets bitar krånglar och skaver, skriver Cecilia Hagen.

Ett nytt decennium, det är knappt man tror det. Tänk att vi har lyckats ta oss ända hit rätt oskadda, i alla fall de lyckligt lottade utav oss som bebor denna nordliga avkrok av den allt bräckligare lilla kringsvävande kula i universum som är vårt allt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Alldeles nyss, för ett ögonblick sen, var jorden helt och hållet oöverblickbar, outforskad, oändlig. Vi visste inte ens att den var rund. Och nu känns den så liten, så utforskad, så värnlös. Ack, att man vore religiös.

Vi som inte är det får försöka hitta andra vägar i vardagen till tröst och styrka och förträngning.

Det där blev en smula högtravande, men ni fattar. Det har varit jul, det har varit nyår och det har varit trettondag, inget har varit som vanligt, det har varit tända ljus och ögontinder, sprakande brasor och ”Gläns över sjö och strand”, och gardinerna fördragna för att hålla regnet och den envisa blåsten på avstånd. Och när det gläntades på dem en av alla dessa sömniga eftermiddagar stod hela himlen i brand, lyste och glödde i skimrande rosa toner, det var den vackraste solnedgång jag sett och den tycktes båda gott. Men, visade det sig, allt det där undersköna var bara luftföroreningar, för med draperierna igen, dags för något lugnande för själen, dags att skruva ner ljudet från tv-nyheterna och dämpa radions eko-sändningar, dags att ge sig hän åt helgens traditionella pussel.

När alla korsord är lösta är pusslet den enda möjlighet till total koncentration, fullständigt uppgående, mental flykt från precis allt annat, som återstår. Men i år funkade inte ens det. Bitarna i det nya pusslet visade sig vara pyttesmå och i stort sett likadant formade, det är som det ska, men att de var av papp och inte av trä var en stor besvikelse, det går inte att förlora sig i ett pussel av papp, det är en omöjlighet.

Nu ligger de där på matsalsbordet, rättvända, alla de femhundra små skärvor som tillsammans bildar den idylliska Carl Larsson-lika tavlan ”The Farm Garden”, målad år 1888 av William Teulon Blandford Fletcher, en säkert världsberömd konstnär som jag aldrig tidigare hört talas om. Jag har fått ihop översta kanten av målningen. Alla andra kantbitar och alla hörnbitar har jag lyckats leta upp och lägga för sig. Men sen kommer jag inte längre, det är som om all pussellust runnit av mig. Det är som med själva livspusslet, man vet ungefär hur det borde vara, man har kanske en förlaga framför ögonen, men ändå får man inte till det som det var tänkt. Bitarna vill inte passa in i varandra, de krånglar och skaver och till slut ger man nästan upp. Man har gjort så gott man kunnat, men det har inte blivit som det var menat. Och nu ligger det där, utstrött över hela livsduken, och det ska mycket till för att man ska ta sig an det igen, ge det och sig själv en ny chans. Eller inse det hopplösa med alltihop och rafsa ner rubbet i kartongen igen. Och låta några vassa små granbarr slinka med.

Granen står kvar. Den har varit särskilt ståtlig i år. Men nu har även den tröttnat och allteftersom den tappar ork faller även små tomtar och skira änglar till marken. I morgon åker den ut på verandan för avhämtning. Och tomtarna och änglarna in i skåpet igen. Om ett år plockar jag fram allt på nytt och må vi allihop, varendaste en utav oss, ha fått lite bättre ordning på själva livspusslet till dess.