Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Lila är smaklöst, politisk signal och rafflande tjusigt

Hillary Clinton, Demokraternas presidentkandidat 2016. I bakgrunden maken Bill Clinton,USA:s president 1993-2001.
Foto: GREG E MATHIESON SR/MAI/SHUTTERSTOCK / GREG E MATHIESON SR/MAI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

”När åren börjar ila, klär sig tanterna i lila.”

Sa en kanske inte alldeles gentlemannamässig men ändå rätt skojig finansman när vi träffades för ett antal år sen. Vi hade aldrig pratats vid dessförinnan och jag råkade vara iförd en lilafärgad kofta.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lila är en färg som klär lite äldre damer, det stämmer. Lila är dessutom en färg som kan väcka motstridiga känslor.

För en dryg vecka sen var det presidentinstallation i Washington, kommer ni ihåg det? Eller har hemmasittandet fått även ert minne att svikta?

Det var då Bernie Sanders satt för sig själv på läktaren iförd vinterjacka, stickade vantar och munskydd. Det kan inte ha undgått något. Inte så elegant kanske, men praktiskt i kylan.

Dessutom hade han den goda smaken att inte oavbrutet pilla på munskyddet, något som många av männen på samma läktare hade svårt att låta bli. Särskilt Bill Clinton. Han pillade och pillade och den lilla tygbiten halkade hela tiden av hans stora köttiga näsa och covidskvättarna tycktes stå som en sky omkring honom.

Desto stiligare var hans hustru Hillary, före detta utrikesminister. Och landets förrförra första lady, Michelle Obama. Och landets tillträdande vicepresident, Kamala Harris. De tycktes ha samrått inför detta framträdande, dessa tre kvinnor. För alla var de mycket symboliskt klädda i lila. Demokrater är blå, republikaner är röda. Och vill man tydligt visa att man vill få dessa rivaliserande partier att försöka enas, då blandar man färgerna, då klär man sig i lila, oavsett om åren börjat ila eller inte. Det går inte att korsa en åsna med en elefant, men det går att röra samman blått och rött och åstadkomma något påfallande vackert.

...fulast av alla färger var lila.

Men det uppskattas inte av alla. Och då menar jag inte rent politiskt utan det faktum att lila på sina håll är en mycket missaktad kulör. Särskilt i kretsar som ser sig som en smula förmer, åtminstone vad den goda smaken beträffar.

Johanna Ekström, dotter till Svenska akademiens Per Wästberg, skrev i sin bok ”Om man håller sig i solen” att hennes föräldrar tidigt lärde henne vad som var fint och vad som var fult och fulast av alla färger var lila. ”Det kunde stå för något obehagligt, en utlevelsefull kvinnlighet eller ett berusat raseri.”

Tant Gredelin hos Elsa Beskow heter Agate-Julie i förnamn och verkar pryd på gränsen till pimpinett. Alltid klädd i lila.

Lila kommer från franskans lilas, syrener. Gredelin från franskans gris de lin, lin-grått.  

Kan vara roligt att veta.

Själv har jag haft en säger en klänning i den färgen och jag bar den bara vid ett tillfälle, en finare middag. Dagen därpå hörde jag värdparets son förtjust berätta för min lilla dotter att jag, hennes mor, varit klädd i något så smaklöst som lila på kalaset och att hela familjen fnittrat åt detta vid sitt frukostbord.

Jag rev klänningen i bitar.

Vem som sa det där med lila och att åren börjar ila? Mats Qviberg om ni minns honom. Sen såg han sig om i mitt hem och sa: ”Det här är inrett av någon som inte tänkt alls!” Han påstod att det var en komplimang.

Nu under pandemin är vi många som haft svårt att hålla elegansens fana högt. Vem har inte slängt behån, vem ids använda brunkräm eller mascara? Men när jag och stegräknaren vandrar iväg i snöslasket, då har jag en mörklila mössa på huvudet och en lång mörklila sjal runt halsen. Och då känner jag mig rent rafflande tjusig.