Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Konsten att vara lagom kullagullig

Skådespelaren vill göra karaktären lesbisk.
Den animerade filmen Frost 2.Foto: DISNEY / AP TT NYHETSBYRÅN
Greta Thunberg.Foto: ALESSANDRO DI MARCO / EPA / TT

Just nu, ungefär när ni läser detta om ni alls gör det, är vi och ser Frost 2. 

Inte för att den yngsta av oss tjatat om det, utan för att jag vill se filmen och har henne som förevändning att få göra det. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ända sen hon var ännu mindre och stod bakom en stol och bara kikade fram ibland medan jag satt på den stolen och tittade på del 1, har jag längtat efter del två, efter att få se den med henne. Hon kommer inte längre att blunda, men hon kommer att gråta floder. Hon gör det på bio. Gråter så hela hennes lilla kropp skakar och rosenkinderna är dyblöta. Mitt hjärta nästan brister. Men det brukar alltid ordna sig på slutet i den här typen av filmer och det känns lugnande att veta.

När hon sen mumsat i sig det sista julgodiset och flugit hem till sig, då ska jag ägna mig åt att läsa böcker. Det är med julhelgen som med sommarlovet, böckerna pockar på uppmärksamhet och läsambitionerna är höga. I år tänkte jag läsa alla de böcker som jag alltid inbillat mig att jag plöjde som liten flicka men inte gjorde det. Som ”Unga kvinnor” som går som tv-serie nu. Den hade alla läst när jag var i tolvårsåldern, men för mig blev det aldrig av. Nu äntligen ska jag ta mig an Louisa M Alcotts mest kända bok. Och sen är det hög tid för ”Anne på Grönkulla”. Den och ”Forever Amber” var min mammas älsklingsböcker. Båda handlar om föräldralösa flickor som blir bortadopterade men som trots det, med hjälp av okuvlig styrka och rättspatos och hjärtan av guld, tar sig framåt och uppåt i tillvaron. Som med Pollyanna från ungefär samma tid som jag inte heller läst. Hon som var så galet positiv, som när hon bröt ena benet skrattade bort besvären, herrejisses, hon hade så mycket att vara tacksam för och dessutom ett ben till och det var inte av.

Lite kullagullig är bra, mycket kullagullig är inte så bra som det kan låta.

Alla de böcker flickor läste i min mammas ungdom tycks av någon anledning ha varit proppade med flickor av den här typen. Möjligen gjorde det mamma och hennes jämnåriga lite för käckt anpassliga och så där oförargligt charmigt trotsiga som även många i min generation blev. Lite kullagullig är bra, mycket kullagullig är inte så bra som det kan låta. Det är bättre att kunna fräsa ifrån rejält utan betänkande och utan huvudet spotskt på sned. Tur att Greta är barnbarnsflickornas verkliga influencer.

Fast jag vill på intet vis förminska någon av alla de romanhjältinnor som här har nämnts, var tid har sina absoluta förebilder.

Som Selma Lagerlöf, vars hela liv jag just tagit del av, jag har nu med glädje läst alla de över 600 sidorna i Anna-Karin Palms biografi och igår läste vi traditionsenligt Selmas oändligt vackra kortnovell ”Den heliga natten”, hon skrev ofta noveller till jultidningar och detta var en av dem.

Men den julberättelse vi tycker allra bäst om är ändå Tove Janssons ”Granen”, ingen jul får passera den förutan. 

Jag ser att det bara är kvinnliga författare jag skrivit om här, jag läser av någon anledning nästan uteslutande sådana.

Men strax, innan jag påbörjat någon av mammas älsklingsböcker och när det absoluta, en smula mellandagstrista lugnet infunnit sig, då ska jag råda bot på det, då ska jag sent omsider ge mig hän åt världens hetaste passionsdrama, åt Tolstojs ”Anna Karenina”. Och det har jag hävdat att jag ska göra inför varenda julhelg och varje sommarsemester. Men nu ska det verkligen bli av!

LÄS MER: För dig med premium – allt det senaste inom:
Reportage & Granskning