Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Karin Ström är äkta arbetarklass – väldigt många andra låtsades

SVT-DRAMA. Cecilia Hagen ser ”Systrar 68” och blir lite sentimental. På bilden huvudrollsinnehavarna Mikaela Knapp och Maja Rung. Foto: David Grehn / SVT

Hon börjar på Ystad Allehanda sommaren 1968, Karin Ström, och hon har just gått ut journalistinstitutet, det ettåriga, när tv-serien startar. Själv hade jag då precis avverkat min första termin av journalistutbildningens fyra, institutet hade blivit tvåårigt och döpts om till högskola.

”Systrar 1968” heter serien där Karin är huvudperson. Själv var jag huvudperson i det som var och är mitt liv.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När dagens tredje diskmaskin satts i gång under juldagskvällen sjönk jag, med förklädet på och en packe pappersnäsdukar framför mig, ner framför tv:n och av en slump råkade jag hamna i denna lite småfåniga version av min ungdom.

Näsdukarna var inte avsedda att torka nostalgitårar med, de behövdes för att snyta ut den svårartade julsnuvan, men lite sentimental blev jag ändå av vad jag såg.

Gun-Britt hade en sträng men säkert rättvis blick. Jag tror inte att jag var godkänd

Karin i serien har vuxit upp med en mamma som är ensamstående städerska, hon är av äkta arbetarklass. Var man det sattes man automatiskt på piedestal av i stort sett alla som genomgick alla sorters utbildningar. Gjorde man det inte, då kunde man högljutt låtsas att det gjorde man visst. Eller så var man så tyst man kunde om sin bakgrund. 

Väldigt få journalistelever kom från arbetarklassen, väldigt många låtsades. Och alla ville vara lika revolutionära som studenterna i Paris.

Det pågick ständiga stormöten under hela min studietid, det var knappt så att jag kunde hålla reda på vad de handlade om. Oftast om lön eller inte under praktikterminen, tror jag. Den som vill fördjupa sig i detta bör läsa Gun-Britt Sundströms ”Nu kan det sägas! Ett jag-var-där-reportage-från-journalisthögskolan” från 1970. Vi var kurskamrater, Gun-Britt och jag. Hon hade en sträng men säkert rättvis blick. Jag tror inte att jag var godkänd. Men så låg jag ofta hemma på gräsmattan och solade när de mer stridbara eleverna avhandlade politiska väsentligheter.

Min praktiktermin tilldrog sig på det ganska lättsamma ungdomsbladet Bildjournalen som hade en jätteupplaga. Men även den tidningen påverkades av tidsandan och skulle därför helt ändra inriktning, bli renodlat politisk. Plötsligt satt vi alla i strumplästen på golvet under redaktionsmötena och i stället för Svenne och Lotta var det Vietnamdesertörer som skulle intervjuas. Bildjournalens upplaga störtdök bums och efter bara ett par månader fick tidningen läggas ner. På så vis fick jag ledigt min sista tid som praktikant men betalt ändå. Sådant glömmer man inte.

Jag glöder mindre nu och blev en smula rörd över att betrakta själva kungen när han framförde sitt jultal

Hur det gick för Karin där i Ystad? Det vet jag inte, jag har bara sett första avsnittet. Men jag ska ta del av resten också, för det är förstås roligt att påminnas om hur vi såg ut som unga och jag har trots allt intervjuat Betty Friedan på riktigt, hon som avhandlas i första avsnitten, hon som inte ansåg att kvinnans största och enda lycka var att passa upp på make och barn.

Själv hamnade jag på Veckojournalen, den tidens läsning för överklassen, och sen på Expressen. Där avdelades jag från start och en lång tid framöver till att skriva om kungligheter eftersom jag med min bakgrund ansågs passa för det. Detta var ett ämne som ansågs rent förkastligt av både mig själv och alla mina jämnåriga och som gjorde mig till en nära nog glödande republikan. Jag glöder lite mindre nu och blev en smula rörd över att betrakta själva kungen när han framförde sitt jultal. Vi är nästan på pricken jämnåriga, han och jag.

Undrar om han kikar på ”Systrar 1968” och vad han kan tänkas tänka då.