Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Kanske man skulle låta klippa sig som Suzanne i ”Vår tid är nu”?

Hedda Rehnberg som Suzanne Goldstein i ”Vår tid är nu”. Foto: SVT

När det mesta verkar upp och ner i den stora världen kan man med fördel ägna sig åt den lilla, den privata, och då känns de eventuella problemen i den så välgörande små och hanterliga i jämförelse.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Har precis öppnat ytterligare en box fylld med brev från det förgångna och befinner mig just nu i början av 50-talet och arbetar mig igenom sida efter handskriven sida om mina föräldrars bestyr. Det mesta handlar om vem som är mest snuvig och måste ligga till sängs dagar i sträck vid minsta antydan till feber och vilka gardiner som bör skickas till tvätt och vilka stolar som bör kläs om och med vilket tyg.

De befann sig ofta i olika länder, min mor och min far, och de brev jag för tillfället läser är hennes till honom. Då och då handlar de sista raderna om min bror och mig. Han är söt och rar och jag är besvärlig och så var det säkert rent objektivt betraktat. Och nu, efter alla dessa år, med ett långt livs erfarenheter i bagaget, kan jag rycka på axlarna åt den inställningen och möjligen beklaga att jag inte kunnat det tidigare i livet.

Än så länge har jag inte lyckats stöta på några intressanta kärleksbrev, må de komma, då kanske man kan göra en Alexander Schulman av alltihop.

 

Är han bekant? Hans mormor hade uppenbarligen ihop det med David Lagercrantz pappa en ångande het sommar för länge sen och det har blivit till en rosad bok. Tyvärr verkar mina föräldrar mer förtegna om sina eskapader, men jag är inte klar, jag fortsätter att läsa och hoppas. Må där finnas mer upphetsande material än min mors ständiga sammanbrott.

Om världspolitiken handlar nästan inget utom i ett tidigt brev till mor i utlandet där mormor upprörs över mordet på Folke Bernadotte. Om det är bekant.

Med åren faller det mesta i glömska, historien lär vi mycket lite av eftersom vi inte är bevandrade i den. Den historia vi just nu är på väg att skriva - hur det blev som det blir - kommer ingen att ha kläm på om ett par decennier. Blev Annie Lööf vår första kvinnliga statsminister? Det kanske vore en bra idé och mejla mig nu inte ilsket om detta.

När jag sitter där i min fåtölj och går i barndom hör jag hur det knaprar i väggarna och under diskbänken är det någon som lämnat omisskännliga spår. Vad bor du lilla råtta…?

 

Dagen därpå infinner sig skadedjursbekämparen och om han är utrustad med slagfällor eller med gift, det tänker jag inte berätta eftersom någon bums tolkar detta faktum som en politisk allegori vilket det givetvis inte är.

Jag sitter kvar i den gröna Ikea-fåtöljen som min mor för länge sedan hade låtit klä om och njuter av det gråluddiga vädret utanför och av de senaste rönen: vänskap är viktigare än motion. Så jag struntar i den obarmhärtiga stegräknaren i mobilen och tar bussen in till stan för att träffa vänner. Kretsen är för tillfället något decimerad, det kan bero på det knepiga regeringsläget som vi undviker att diskutera. För den bestående vänskapens skull? Vi håller oss istället till det lilla livet och till att analysera frisyrerna i ”Vår tid är nu”. Kanske man skulle låta klippa sig som den franska judinnan Suzanne? Mer kontroversiella har vi inte lust att bli.

Allt kommer att ordna sig, säger vi sen till varandra. Det måste man övertyga varandra om för att det ska slå in. Har jag också läst någonstans alldeles nyss.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!