Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag visste inte en sekund var jag hade Kristina Lugn

Poeten och akademiledamoten Kristina Lugn blev 71 år gammal.Foto: MIKAEL SJÖBERG
Kristina Lugn fångad av Expressens fotograf i samband med att hon kom ut med diktsamlingen ”Hej då, ha det så bra!” 2003.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Alla bara dör och dör. Helt plötsligt, hela tiden, varenda dag, mer än någonsin. Utan att det behöver ha något som helst med corona att göra.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Snart finns ingen kvar. Blir det på det viset har det förmodligen en hel del med corona att göra. Fast den tanken ska vi inte ens tänka.

Att Kristina Lugn gått bort ämnade jag inte skriva ett enda ord om. Jag tyckte att hon kunde slippa det. För det första har så många redan sagt i stort sett allt som går att säga, för det andra var hon så kluven till offentligheten. Om jag nu uppfattade henne rätt vilket jag aldrig lyckades göra. 

Jag kände henne inte alls eller ungefär lika mycket som de flesta anser sig ha känt henne. På djupet och över huvud taget icke.

Ibland kunde det kännas som om hela hon var en konstruktion, att hon i varje ögonblick uppfann sig själv på nytt.

Hon var anställd på Expressens kulturredaktion en sommar för hundra år sen. Och Gunilla Forsberg, som då – till gagnet om än icke till namnet – hade hand om allt och alla på den svårhanterliga avdelningen, berättar att en dag stod hon där i dörren och presenterade sig så här med den då utstuderat och nära nog världsberömt släpiga rösten:

– Hej, jag heter Kristina och jag har gått på fort-talarkurs.

Hon gav med tiden eller om det var precis i den vevan ut en diktsamling som kom att heta ”Lugn, bara lugn!”. Det gillade hon inte riktigt, i alla fall inte till en början. Då ska hennes förläggare Daniel Hjort ha sagt:

– Lugn, bara lugn. Hjort är hjort.

Det där kanske är påhittat. Men lite kul. Ibland kunde det kännas som om hela hon var en konstruktion, att hon i varje ögonblick uppfann sig själv på nytt.

För en porträttintervjuande person var hon i alla fall fullständigt oförutsägbar. Man visste inte vem man skulle möta om nu mötet alls blev av till slut. Själv var jag rädd för henne. Fylld av respekt och skräckslagen. Hon var den absoluta storhet hon var och dessutom så mycket äldre än jag. Trodde jag alltid fast hon var ett par år yngre.

Tre gånger har jag gjort rejäla personintervjuer med henne och varje gång var det ett evigt krångel innan våra möten verkligen blev av. Jag har ett diffust minne av att hon vid ett fjärde tillfälle uteblev, men jag är inte helt säker på att det är sant.

Hon pendlade hela tiden mellan att vara taggigt svårtillgänglig och oändligt intagande.

Ibland är jag en elak käring, kunde hon säga.

Jag visste inte en sekund var jag hade henne. Och efteråt var det lika knepigt som det varit från början. Hon ringde och hon mejlade och hon ville inte att allt det hon råkat haspla ur sig skulle komma i tryck och till slut tror jag att jag slutade öppna hennes mejl trots att de verkade vara på väg att explodera där i min dator.

Hela hon var så motsägelsefull. I ena ögonblicket var hon den utfattiga ensamstående mamman i förorten, i det andra ville hon visa upp flickan från övre medelklassen med östermalmsk bakgrund.

Som den gången då vi av alla ämnen i världen kom att tala om Let's dance:

– Jag har blivit tillfrågad, sa hon, men jag skulle aldrig ställa upp. Trots att jag faktiskt gått i Holger Rosenqvists dansskola på Humlegårdsgatan, med avslutning i Spegelsalen på Grand Hôtel.

Men i stort sett allt hon skrivit har varit svidande vackert. Och ibland, som just detta, svindlande aktuellt:

Över ensamma och älskade råder samma lag/Vi måste alla skiljas från oss själva någon vanlig vacker dag. 

 

LÄS MER: Kristina Lugn mordhotad under striden om Svenska Akademien 

LÄS MER: Från hatad till älskad – så blev Kristina Lugn folkkär 

LÄS MER: Karin Olsson: Jag är tacksam att hon orkade vara en kändis