Cecilia Hagen
Mormor och morfar ligger där, mamma och moster och morbror och en kusin. Och där är det tänkt att jag själv ska tillbringa evigheten så småningom. Hur det blir med den saken vet man väl aldrig, men skulle det hampa sig så illa att jag omkommer i en båtolycka, då vill jag bli bärgad och ditburen. Jag vill inte bli kvar i havet. Men egentligen vill jag inte ner i jorden alls. I en urna.
Den andra gången jag med säkerhet besöker graven, det är så här års, för att tända ljus i mörkret. I år ska jag göra det tillsammans med mitt barnbarn. Jag vill att hon ska veta exakt var graven ligger så att hon kommer och hälsar på mig framöver. Om det nu är där jag slutligen hamnar.
Vi kommer inte alls att bete oss som under De dödas dag i Mexiko, mitt förhållande till döden är mycket mindre accepterande. Vi kommer att tända vår lykta, klappa lite försiktigt på stenen, försöka insupa den högtidliga stämningen och andäktigt betrakta alla de fladdrande lågorna omkring oss och sen går vi fort därifrån.
Den har blivit till en sorts utomhus-Pantheon, denna kyrkogård
Det talas ofta om gravtillhörighet, om med vilka man vill dela sin grav. Vill man verkligen göra det med sin döde mans första fru till exempel? Jag tror att det var PO Enquist som först skrev om detta, om att han brukade ta upp just det samtalsämnet under någon extra seg middagsbjudning för att få fart på känslosvallet kring bordet.
Han ligger på Katarina kyrkogård i Stockholm nu, PO. I en alldeles egen grav, i alla fall tycks han ännu inte ha någon släkting i närheten. Men desto fler andra kulturpersonligheter av dignitet.
Den har blivit till en sorts utomhus-Pantheon, denna kyrkogård, till en plats där särskilt uppburna, aktade och folkkära författare och skådespelare och musiker och poeter får tillbringa sin sista vila. Och en och annan politiker också, Per Ahlmarks grav finns där, intill skådespelaren Tomas Ponténs och musikern Gustaf Sjökvists.
De ligger på rad, alla dessa våra kända och hyllade döda. Skådespelaren Gösta Ekman, regissören Johan Bergenstråhle, poeten Lars Wivallius (död 1669), poeten Stig Sjödin, allas vår Cornelis, Fryshusets Anders Carlberg och Anna Lindh finns bredvid varandra.
Tvärsöver ligger bland andra honoratiores författaren Lasse Strömstedt, musikern Putte Wickman, pianisten Hans Leygraf och den fantastiska Kim Anderzon.
Den mest aktuella, och samtidigt mest prestigefulla, raden inleds med Tomas Tranströmers grav och intill honom ligger i tur och ordning författaren Lars Gustafsson, poeten Gösta Friberg, Sara Danius (som inte behöver någon presentation), och PO Enquist själv.
Det är en de dödas egen svenska parnass. Och många äro säkert kallade men få blir utvalda. Jag vet inte hur man kvalificerar sig för att bli begravd tillsammans med dessa kulturella högstatuspersoner, jag tror inte att det krävs att man tillhört Katarina församling även om många gjort det.
Att kalla detta för en kändiskyrkogård låter vanvördigt, men en sådan är det.
Jag kommer följaktligen inte att gå med på att hamna där, hur mycket man än lär tjata om det. För hur jobbiga de mina än kan ha varit ibland, är det hos dem jag har min tillhörighet.