Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag var den lite avundsjuka och missunnsamma av oss

”Jag är tacksam över att jag gjorde något bra för honom den sista gången vi sågs”, skriver Cecilia Hagen. Foto: TOMAS LEPRINCE / KVP

Om allt hade blivit som det skulle hade min storebror fått fylla 75 år för ett par dagar sen. Jag undrar så hur han hade velat fira den dagen om han hade fått leva. Och jag undrar hur han hade haft det i livet nu, hade han fått det bra till slut? Och hur hade han sett ut, hade han blivit helt vithårig eller bara lite gråare vid tinningarna?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tror i alla fall inte att han hade blivit särskilt tunnhårig, inte om han bråddes på vår pappa. Några rynkor hade han förstås fått, blivit lite mer sliten förmodligen. Men jag vet att han hade fortsatt att se så där trevlig ut som han gjorde. Vänlig. Skojig. Alltid uppmuntrande och intresserad.

Jag var den lite avundsjuka och missunnsamma av oss, ända sen vi var små. Jag konkurrerade med honom, han konkurrerade aldrig med mig. Betyg var viktigt i vår familj, de och nästan bara de skänkte uppskattning. Han var alltid glad om det gick bra för mig i skolan. Jag hoppades att det skulle gå sämre för honom. Det gjorde det men han var ändå till min häpna förargelse den som var mest älskad.

Han var redan från början det sötaste som fanns.

Jag har läst brev mellan min mormor och min mamma och där står det, svart på vitt, att det verkligen var så. När det gick knackigt för honom fick han stöttning, han var en så rar gosse. Jag ansågs besvärlig och man tyckte att jag hade det alldeles för lätt för mig. Han var redan från början det sötaste som fanns, själv lyckades jag aldrig leva upp till min mors estetiska krav. Inte undra på att man blivit som man blivit. Det är så skönt att kunna skylla allt på sina föräldrar.

Min tillitsfulle bror, han gillade mig däremot villkorslöst och han älskade mina ungar också. Eftersom han inte visste hur man gör sig till var han en barnmagnet. Han fick ett eget älskat barn, en son som bara var sju år när hans pappa dog. Nu finns det ett barnbarn också, en alldeles underbar liten flicka. Att han aldrig fick träffa henne gör ont. Han hade varit en ömsint och lekfull och mycket stolt farfar.

Jag saknar honom oändligt mycket och jag tänker på honom så lite som möjligt för att det är så plågsamt.

Sista gången vi sågs var han ledsen och stressad. Privatlivet var inte bra, inte yrkeslivet heller vad jag förstod. Han skulle på konferens och han hade sendrag. Jag lyckades hitta en tjock skumgummikrage att fästa runt halsen på honom, den lindrade nog en smula. Jag har en teori om att sendrag får man när man är just stressad och ledsen.

Jag är tacksam över att jag gjorde något bra för honom den där sista gången vi sågs.

Jag saknar honom oändligt mycket och jag tänker på honom så lite som möjligt för att det är så plågsamt. Det är tjugoåtta år sen nu, men jag vänjer mig aldrig vid tanken att han inte finns. Att förlora ett barn måste vara outhärdligt, ojämförligt, den största fasan av alla. Att förlora en till åren kommen förälder är vemodigt men det ingår i livet, det är något man alltid vetat ska drabba. Att plötsligt förlora ett syskon tar andan ur en och en stor bit av den mer okomplicerade livsglädjen försvinner för gott.

Att jag försöker tänka på honom så lite som möjligt betyder verkligen inte att jag glömt eller velat glömma honom. Det kommer jag aldrig att göra och jag vill att han ska veta om det.

Han var ute och joggade en tidig konferensmorgon och drabbades av en hjärtattack. Han blev bara 47 år. Det är nästan ingenting. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi hade fått fira hans 75-årsdag tillsammans.