Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag tror knappt ens att skottar är gnidigare än smålänningar längre

Jag tror knappt ens att skottar är gnidigare än smålänningar, skriver Cecilia Hagen i sin krönika.Foto: SANG TAN / AP
Jag hade inte fått den uppfattningen hemifrån, det vill jag understryka, men de flesta får sina värsta fördomar just därifrån. Det vet jag säkert, skriver Cecilia Hagen.Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

 

Åkte till Louisiana under påsken tillsammans med den lilla rosenknoppen. Nej, inte till den amerikanska sydstaten, här flygs inte. Vi tog tåget från Malmö Central till Humlebaek i Danmark. Där skulle vi besöka det museum som heter som det gör för att mannen som en gång byggde museihuset hade tre på varandra följande hustrur som allihop hette Louise.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Danskarna gillar oss inte”, sa jag till de mina, ”de tycker att vi var fega under kriget. En gång blev jag av med min väska i Nyhavn och så förödmjukad som jag blev av den polis jag anmälde stölden för, det har jag aldrig tidigare blivit. Och inte senare heller. Så tala inte svenska här, tala engelska.” 

”Jo, det är så”, insisterade jag när de mina himlade med ögonen. ”Folk har så mycket fördomar.”

När jag i min ungdom besökte Frankrike, då vägrade den stilige simlärare jag förälskat mig i att tro att jag kom från Sverige. ”Svenskor har blå ögon och gult hår”, sa han. ”Alla svenskor har det!”

Jag var tvungen att visa honom mitt pass för att han skulle tro mig. Detta hände sig på den tiden då mycket få hade hört talas om förfalskade sådana.

Ingen var så nordisk som jag då. Och när vi barn i den engelska skola i Tyskland där jag tillbringade två av livets alla läsår sjöng sången med textraden: ”Lo, from the north we come, from east and west and south!” då höll jag på att lappa till den malliga Lorna Campbell för att hon sträckte så demonstrativt på sig vid ordet ”north”, det hade hon inte rätt till, det var jag som var från de allra nordligaste trakterna, jag var svensk och hon bara från Skottland. Dessutom var alla skottar snåla, det visste jag.

Jag hade inte fått den uppfattningen hemifrån, det vill jag understryka, men de flesta får sina värsta fördomar just därifrån. Det vet jag säkert.

 

LÄS ÄVEN: Cecilia Hagen: Obegriplig tur att Churchill var en sådan retoriker 

 

Själv hade jag insupit mina allra mest korkade åsikter från de serietidningar jag på löpande band konsumerade. Ur dem hade jag inte bara inhämtat att alla skottar var snåla, utan även att alla svarta var kannibaler och ägnade sina liv åt att koka godhjärtade, vithyade forskningsresande från den så kallade civilisationen i jättelika järngrytor.

Jag tror inte längre att detta stämmer, jag tror knappt ens att skottar är gnidigare än smålänningar.

När jag i mina tonår besökte Thailand fick jag veta att alla kineser var falska och ondsinta varelser. I Frankrike förklarade man utan att skämmas att belgare var ena idioter. Och i England, under galna ko-sjukan, vägrade man att äta kött från Frankrike, det var bara engelska biffar som dög. Och nu är brexit på gång och vem vet, snart börjar väl somliga att tjata om swexit.

Var var jag? I danska Louisiana. När vi betraktat Picassos keramik och Henry Moores bulliga skulpturer tog vi tåget till Hovedbanegården och därifrån en taxi till Gråbrødretorv för att äta middag. Den uppenbart sydländske föraren hade grava problem med att förstå mig när jag försökte ljuda adressen, men när jag pekade på den i mobilen uttalade han ordet på klingande danska. Hoppsan, tänkte jag.

I Hyllie, på hemvägen, var det passkontroll. Vi blev godkända på vår blotta uppsyn. Sen började vår lilla knopp att leka med flickan i familjen intill. ”Ni är väl från Kina?” hörde jag henne fråga på klingande skånska. ”Nej, från Malmö”, svarade pappan på samma mål. Själv lyckades jag hålla truten och glodde stint rätt ut genom fönstret.

 

LÄS ÄVEN: Cecilia Hagen: Börjar bli paranoid – och kanske laktosintolerant