Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag trodde att livet var slut – då tog Bang med mig hem

Journalisten Barbro ”Bang” Alving, vid skrivmaskinen hemma i sitt arbetsrum. Foto: TT
”Alla visste vem hon var. Då. Alla. Hon var mycket mer än vad Leif GW Persson är nu. Och även om de flesta kände till och aktade Magdalena Ribbing, någon Bang var hon inte”, skriver Cecilia Hagen.Foto: DEX/PRESSENS BILD

Barbro Alving. Känns namnet bekant? 

Eller Bang? Stjärnreportern, hon som bevakade krigen i Spanien och Finland, som skrev från Hitlers OS i Berlin, som intervjuade alla sin tids giganter? Ringer ingen klocka alls?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men Käringen mot strömmen då? Så kallade hon sig när hon skrev rena kåserier, om hur hon och hennes Viran hade det på torpet om sommaren.

Inte det heller? 

Alla visste vem hon var. Då. Alla. Hon var mycket mer än vad Leif GW Persson är nu. Och även om de flesta kände till och aktade Magdalena Ribbing, någon Bang var hon inte.

När jag började i journalistyrket hade hon sin verkliga karriär bakom sig, men hon skrev fortfarande och hon var någon man nalkades med andäktig beundran. En levande legend.

 

LÄS ÄVEN: Cecilia Hagen: Engelsmännen är betydligt mer hämningslösa än vi 

 

Hon hade sagt upp sig från Dagens Nyheter i protest mot tidningens hållning i atombombsfrågan. Vecko-Journalen hette vår gemensamma arbetsplats. Hon satt inte på redaktionen, men hon svischade förbi en gång i veckan ungefär med ett manus i nypan och baskern på sned. Själv skrev jag mest bildtexter, men hon var nästan chockerande jämställd för sin tid, betraktade oss purunga gröngölingar som sina gelikar och tog oss under sina vingars skugga. Vid ett tillfälle hade något jag skrivit väckt misshag, det hade inkommit en ilsken insändare och den skulle jag besvara i tidningen. 

Jag blev vettskrämd och trodde att livet var slut, åtminstone yrkeslivet. Då tog Bang mig med sig hem, satte mig i en fåtölj och sig själv vid skrivmaskinen. Och medan hon knackade ner det lysande svar på insändaren som sen skulle komma att publiceras med mitt namn inunder, sippade jag på en stor whisky som hennes Viran, som egentligen hette Loyse, serverade mig.

Jag minns också att vi efter ett möte på Publicistklubben var ett ungt gäng som tänkte fortsätta till Victoria och att Bang bad att få följa med. Vi visste knappt till oss, vilken ära! Från själva kvällen kommer jag bara ihåg att en känd pianist hade druckit sig så berusad att han tuppat av och att hans långa ben stack fram under en soffa. 

När hela redaktionen tog färjan till Finland var hon också med. Vi yngre kamperade ihop på något vis, giganterna hade egna hytter. På kvällen var det dans ombord och jag dansade länge med en som jag minns det ganska så förtjusande finländsk yngling. Och då kom Bang, den oändligt aktade Bang, fram och erbjöd oss sin hytt. Jag blev så generad att jag än i dag kan rysa till vid blotta minnet. Hon, då 60, var öppnare till sinnet än jag, 24, hunnit bli. Dessutom hade hon missbedömt situationen. 

 

LÄS ÄVEN: Cecilia Hagen: Vi blev ilskna och avundsjuka på Danius mamma 

 

Varför jag berättar allt detta just nu? För att jag varit längst nere i källaren på Stockholms stadsteater och tittat på henne, på ”Bang” i regi av Frida Röhl.

Den heter som hon, pjäsen om henne, det är en monolog skriven av Magnus Lindman efter hennes egna texter. Och Anna Takanen är, under en och en halv timme utan paus, Bang. Alla attributen finns där också, kepsen, reseskrivmaskinen, koftan, trenchcoaten, cigarretterna. Det är Bang under brinnande, blossande karriär, den ångestridna, högpresterande, celebra småbarnsmamman och hennes ständiga kamp med samvetskvalen och spriten och uppskjutardjävulen och de monumentala kraven på sig själv. Vilket helvete hon hade. Men som hon skrev!

Bang dog 78 år gammal 1987. Det är 31 år sen och det är alldeles nyss.