Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag mötte Schwarzenegger – och såg in i hans framtid

Arnold Schwarzenegger – med Conans svärd – under framträdandet där han jämförde Trumpsupportrarna som invaderade Kapitolium med nazisterna i Hitlertyskland.
Foto: CELEBRITYPHOTOS UK / AVALON / STELLA PICTURES/AVALON
Arnold Schwarzenegger i olika skeden av sin karriär. Längst fram: i rollen som Conan Barbaren. I mitten: superstjärna Arnold i Terminator. Och längst bak: politikern Arnold som vaxdocka i på ett museum i Hollywood.
Foto: RIC FRANCIS / PRESSENS BILD AP

Jag är synsk. Jag kan se in i framtiden.

Det är 39 år sen jag första gången i tryck fastslog hur det kommer att gå och nu gör jag det igen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Gå för Arnold Schwarzenegger. Vi möttes i mars 1982 och han gillade inte mig och tvärtom. Jag var på vippen att ge mig på honom IRL, men jag bet ihop och gjorde det i text i stället.

Att jag än en gång drar upp detta för honom så oviktiga, beror på att nu är han verkligen på gång. Långsamt men säkert har han tagit sig från det hotellrum där vi satt i samband med Sverigepremiären på den i mitt tycke pinsamma filmen Conan Barbaren, till den position han har i detta ögonblick. Slutmålet är inom räckhåll.

För några månader sen höll han ett tal som går att hitta på nätet. Där ägnar han sig i elva minuter åt att trumma in detta enda budskap: det är inte farligt att misslyckas, alla gör det, det är rent av bra, men att låta sig nedslås av ett misslyckande, det är farligt, då är man en loser. Så upp på hästen igen, släpp aldrig taget och du blir en vinnare.

Han vet vad han talar om.

Jag har alltid betraktat honom som en smula löjlig. En oändligt fåfäng karl som ägnat sig åt att bygga muskler, smörja in dem i olja och sen tävla om titlar av typen Mr Universum. Jag tycker fortfarande att det är svårbegripligt. Dessutom lät han exakt som den tidens värsta filmskurkar, han talade engelska med en kraftig tysk brytning. Han gör det än idag. 

Men jag måste tillstå att han åstadkommit ett och annat icke alldeles förkastligt på sin väg mot målet. Och han är den amerikanska drömmen inkarnerad: 

Han har varit stjärnan i ett antal ofattbart inbringande filmer, han blev en framgångsrik politiker, republikan förstås, ”hellre död än röd” sa han till mig, han gifte sig med en systerdotter till John F Kennedy, ett genialt schackdrag, de fick ett antal barn, perfekt, han var guvernör i åtta år i Kalifornien trots skurkdialekten, han bedrog frugan med barnflickan som han gjorde på smällen, misslyckande, misslyckande, upp på hästen igen, full karriär framåt! 

Expressens Cecilia Hagen intervjuade Arnold Schwarzenegger i mars 1982.
Foto: WEINE LEXIUS

Häromdagen höll han ett tal till folket igen. Jag vet inte om han opponerat sig mot partikollegan Trump redan tidigare, men nu gjorde han det med besked och i sista stund. Det gäller att befinna sig på den rätta sidan.

Han jämförde stormningen av Capitolium med Kristallnatten och det var både smart och att ta i. Det var ett sätt att rentvå sig, att tala om att visserligen var hans pappa medlem av nazistpartiet i Österrike, men han själv var inte sådan, han rasade mot Proud Boys, i dagens USA motsvarigheter till dem som krossade skyltfönster och mördade judar, och han slog fast att Trump är den sämste ledare USA någonsin haft.

Talet var riktigt övertygande inledningsvis, men halvvägs blev han bombastisk och började vifta med Conan Barbarens svärd och då var det dags att stänga av honom.

Arnold Schwarzenegger är 73 år gammal och 2024 är han 77, ett år yngre än Joe Biden idag. Men han är född i Österrike och då kan man inte koras till USA:s ledare. Fast han har fyra år på sig att ändra på den saken och det kan han säkert göra lätt som en plätt.

Allt kan man bli, bara man har tillräcklig framåtanda och viljestyrka, predikade han när vi möttes.

Och själv tänker han bergis bli president, avslutade jag min tidningsintervju 1982. Då menade jag det ironiskt.