Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag känner ett tilltagande behov av att jävlas tillbaka

Det går en spårvagn hit, om ni inte visste det. I början tyckte jag att den var ett slöseri med skattemedel, nu älskar jag den av hela mitt hjärta, skriver Cecilia Hagen om spårvagnen till Djurgården. Foto: HASSE HOLMBERG / TT / FOTOGRAFERNA HOLMBERG TT NYHETSBYRÅN

Om någon undrar hur det var i trakterna kring Djurgården den 6 juni, kan jag meddela att det var trångt om saligheten och ett under att själva ön inte sjönk i havet. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Samtliga samfärdsmedel var inställda eftersom kungafamiljen väntades dra förbi i häst och vagn framåt sena eftermiddagen, svenska folket gick i gåsmarsch längs Djurgårdsvägen. De som inte åkte elskoter, vill säga. Vid 19-tiden, strax innan Veronica Maggio skulle uppträda på Grönan för tredje kvällen i rad, låg det skotrar, ganska prydligt slängda och säkert fem, sex i bredd, från Tivolis entré ända till Nordiska museet.

Bor man i trakten bör man gilla Grönan och vad den för med sig, så det gör jag. 

Det går en spårvagn hit, om ni inte visste det. I början tyckte jag att den var ett slöseri med skattemedel, nu älskar jag den av hela mitt hjärta. Till vardags finns det gott om plats ombord, men ibland tvingas man dela vagn med en granne av det slag som många tror att alla Djurgårdsbor är av, det vill säga snorkiga mallhoppor. De är inte rikligare förekommande här än någon annanstans, men de finns. Jag har en speciell som aldrig hälsar, som demonstrativt vänder ryggen till och fnyser med hela kroppen. Jag blir likadan. Ibland tycker jag att det är roligt, men ofta tycker jag att det är ganska avskyvärt. Hoppas personen i fråga lider av elskotrarnas framfart.

Man kan, som ni märker, vara djupt omogen även vid mina år. Jag är numera så mogen och ankommen, i alla fall om jag kommer stretande med matkassar, att det alltid är någon sympatisk själ som reser på sig för mig om det är fullt i vagnen.

Om ni inte tycker att jag ser särskilt ankommen ut på den bild som ackompanjerar denna spalt, så ska ni veta att den togs för kanske tio år sen, i alla fall närapå, och att den redan då var kraftigt tillrättalagd.

Själv hade jag gärna skrivit endast och enbart om snorkigt folk som inte hälsar

Lena Andersson, debattören, lyckades åstadkomma en hel artikel om byline-bilder helt nyligen. Det var duktigt gjort.

Själv hade jag gärna skrivit endast och enbart om snorkigt folk som inte hälsar. Jag anar att jag inte är ensam om att ha sådana i närheten. Jag försöker intala mig att det är ett tecken på osäkerhet och blyghet, men jag har svårt att få mig att tro det. 

En gång frågade jag mycket vänligt varför personen i fråga betedde sig som hen gjorde, vi visste ju mycket väl vilka vi var. Jag minns tråkigt nog inte svaret, men det var flera år sen och inget har förändrats. 

Jag kommer inte att upprepa min fråga, jag känner i stället ett tilltagande behov av att jävlas tillbaka. Stå i vägen på hållplatsen, sätta krokben, nypas hårt. Inte undra på att det krigas i världen och folk skjuter varandra till höger och vänster.

Var hos tandläkaren i morse. Berättade att jag snart ska åka ner till Malmö och vara med om den lilla blondinens allra första avslutning. Till Malmö? utbrast hon och höll på att borra mig i tandköttet. Törs du verkligen det?

Jag törs ju vara i Stockholm, sa jag. 

Men borde jag inte tordas? Den psykiska ohälsan i vårt land anses tillta rejält, har jag förstått. Och inte undra på det, om man ska var realist och ärlig. Men risken för att det står någon stackars galning på Malmö Central och vrålar om vad han har i sina väskor en gång till den här veckan, den torde vara minimal.

Jag är betydligt oroligare för vilka blodiga illdåd jag kan tänkas råka ut för på min lokala spårvagnshållplats.