Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Han är som män kan vara – en modifierad nidbild

Erland Josephson och Liv Ullman. Foto: SF

”Jag brukar alltid börja med en standardfråga för att vi ska komma över den första nervositeten”, säger den piffiga damtidningsjournalisten Anita Wall. 

Hon är hemma hos Marianne och Johan för att göra en trevlig och förment djuplodande intervju med dem.

”Och min fråga lyder: Hur skulle ni vilja beskriva er själva i några få ord?”

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Johan, svarar, och jag tro det är belåten han låter:

”Det kan verka som skryt om jag beskriver mig som ytterst intelligent, ungdomlig, framgångsrik, välbalanserad, sexig, en man med världssamvete, bildad, beläst, en lysande sällskapsmänniska. Vad ska jag hitta på mera då? Jag är kamratlig, kamratlig på ett trevligt sätt även mot dem som har det sämre ställt, jag är sportig, jag är en god familjefar, jag är en god son, jag har inga skulder, jag betalar mina skatter, jag respekterar vår regering vad den än hittar på, jag älskar vårt kungahus, jag har gått ur statskyrkan och jag är en storartad älskare.”

Och Marianne svarar:

”Vad ska jag säga då? Jag är gift med Johan och har två döttrar. Jag kan inte hitta på något annat.”

”Tänk efter!” försöker journalisten och ler uppmuntrande med huvudet på sned.

Hon försöker: ”Jag tycker att Johan är väldigt trevlig. Vi har varit gifta i tio år. Jag har kanske inte samma självklara uppskattning av min egen förträfflighet som Johan men om jag ska vara ärlig så är jag glad att jag får leva det liv jag lever för det är ett bra liv. Ja, vad ska jag säga mer? Vad svårt det var.”

”Hon har snygg figur”, säger Johan.

Och Johan, det är förstås Erland Josephson och det är lite svårt att höra om det är ironisk han ska vara, men jag tror inte det. Han är så där som en del, men inte alls alla, män kan vara. Som en modifierad nidbild av Mannen.

Och Marianne, det vill säga Liv Ullmann, hon är en mjukare, mindre självupptagen och känsligare sort. Så där som många kvinnor, men inte alls alla, brukar få framstå. En Kvinna av den gammaldags typen som ofta finner sig i det mesta, men som ibland tröttnar och biter ifrån.

Som vid ett middagsbord plötsligt kan överraska sig själv med att nafsa till den bordskavaljer som inledningsfrågar: ”Vad gör din man?” med antingen: ”Det vet jag inte!” eller motfrågan: ”Vad gör din fru?”

Och så här skulle jag beskriva mig:

Jag är en blandning av rask i roten och häpnadsväckande korkad. Jag älskar mina barn mer än något annat och mitt barnbarn också, men ibland är det skönt när de går. Jag kan inte leva utan mina vänner, jag försöker vara rädd om dem, jag försöker lita på dem, men ibland funkar varken det ena eller det andra. Jag tittar mig i spegeln så sällan som möjligt, det har aldrig varit riktigt roligt att göra det och det blir allt mindre upplyftande. Jag försöker att inte känna efter hela tiden om det gör ont någonstans, i själen eller i kroppen. Men jag gör det oavbrutet. Och så tänker jag alldeles för ofta på döden, en ilsnabb tanke och så bort med den. Igen och igen. Men framför allt sitter jag alldeles för ofta och alldeles för länge med min läsplatta. Jag spelar Wordfeud, jag kikar i Facebook. Jag har bara ett avsnitt av ”Wild Wild Country” kvar. Och alldeles nyss såg jag alltså första avsnittet av Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. Jag hinner inte med det riktiga livet, jag borde omedelbart tvingas till begränsad skärmtid.

Detta om mig, nu till dig. Hur skulle du, kära läsare, beskriva dig själv med några få ord?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!