Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag har hört i stort sett alla radioprogram förut

Martin Wicklin.Foto: Thomas Karlsson/DN/TT

Nu har jag börjat prata med småfåglarna också. Först nu, vill säga, ni andra kanske började betydligt tidigare i livet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag talar lugnande till dem, de är så neurotiskt lagda, dessa mina bevingade små kamrater. Det finns många neurotiker i min släkt, framför allt har det funnits, men inga är eller har varit så lättstressade som blåmesar, gråsparvar och talgoxar. Om jag är i färd med att klä på mig och flaxar lite med plaggen, då törs de inte sitta kvar i plastbubblan med solrosfrön, de fladdrar hysteriskt i väg och tappar allt godis de haft i näbben.

– Ta det lugnt, säger jag, jag är helt ofarlig, jag har inte tänkt göra er illa.

Det är om morgnarna vi har våra ensidiga samtal, jag och pippisarna, men konversationerna kan bli rätt långa. Allt längre allteftersom åren förrinner, beroende på morgonbestyren. Det är inte så att de blir fler, bestyren, men de blir allt mer utdragna. Om jag går upp klockan åtta och inte har någon tid att passa, då är jag inte redo att kliva ut genom ytterdörren förrän vid tolvtiden. Har jag gjort upp om ett möte med någon redan klockan elva, då får jag sno mig.

...det är alltid något jag glömt att ta med eller att göra.

När jag sen öppnat dörren ut mot den verkliga verkligheten, då drar jag mig raskt inåt igen, för det är alltid något jag glömt att ta med eller att göra. Glömt paraplyet. Glömt matlistan. Glömt mobilen. Glömt att gå på toa. Glömt stänga ett fönster. Glömt munskyddet.

När jag sen gjort det där jag nödvändigtvis ska ha för mig utanför hemmets trygga väggar och åter är tillbaka i stugvärmen, då knäpper jag omedelbart på radion, då lyssnar jag på P1, då förhör jag mig själv på alla kommande repliker sekunden innan de kommer för jag har redan hört i stort sett vartenda program förut. Vissa reprisrepliker irriterar mig en liten smula, eller roar kanske jag hellre ska säga. Jag ska exempelvis försöka förmå mig att uppfatta Marie Lundströms ständiga slutord ”Tack som kom!” i Bokradion och Martin Wicklins ”Ska vi säga så?” i Söndagsintervjun som charmiga blinkningar till oss trogna lyssnare. Så där som när Skavlan langar anteckningsblocket över axeln som avslutningsgest. Varför skulle jag ens fundera på att hacka på detta? Ska man alls hacka bör man göra det på oroande väsentligheter i tiden, men de är alltför många för att få plats i en sådan här liten oförarglig drapa.

Och nu är det ena virusryktet värre än det andra i svang.

Förresten ljög jag om att jag brukar glömma att ta med mig munskydd när jag går hemifrån. Jag tar aldrig med mig något sådant, de lär inte göra någon nytta. Och det här coronavirussvamlet är inget jag går på, inget som kan oroa mig. Jisses, det är ju sådant som medierna hetsar om för att inhösta klick. Det begriper väl varenda människa.

Och nu är det ena virusryktet värre än det andra i svang. Det senaste jag snappat upp är att djurmarknader i Kina inte har något som helst med saken att göra, det var två utvisade kineser som knyckte med sig eländet från det labb i Kanada där de arbetat.

I ärlighetens namn har jag har en förpackning om tio skydd i badrumsskåpet. Och det vete fåglarna om jag inte plockar med mig ett av dem i eftermiddag.

Men innan dess ska jag försöka lära mig att uttala Pete Buttigiegs efternamn, även om det säkert är en överloppsgärning. Är man öppet homosexuell blir man nog aldrig presidentkandidat i USA även om man kan tala åtta språk.

Slut för i dag. Tack som läste. Ska vi säga så?