Cecilia Hagen
– Bloggen hade länge fått mig att må dåligt. Och till slut lyckades jag även förmå mina chefer att tycka att det var en bra idé att jag slutade.
För att du gett dig på en kollega?
– Inte alls. Det hade jag inte det minsta dåligt samvete för, inte så mycket som ett sting av ångest fick det mig att känna. Jag hade ju recenserat hans yrkesutövning, inte honom som person och tidningsledningen var ju på min sida
i det sammanhanget.
Så var det. Jag har av den fått höra att du inte var först med att ge dig på kollegan, han hade varit på dig ett antal gånger tidigare. Och då ville du alltså drämma tillbaka?
– Han har hatat mig i flera år för att jag varit dålig i tv, vilket han i och för sig haft rätt i. Men för ett par veckor sen satt han i en panel och kallade mig en ointressant b-kändis.
– Det där hade inget som helst att göra med att jag slutade. Nu hade jag byggt upp Sveriges ojämförligt största blogg, provocerat till den grad att jag inte kunde provocera mer, prövat allt jag velat pröva med den här bloggen, den kunde inte bli värre, det kunde inte bli bättre. Dags att gå vidare.
Personligen tror jag att det var din mamma som fick dig att sätta punkt. Hon är inte att leka med. Jag minns henne som påfallande sträng redan när hon ledde tv-programmet ”Sveriges Magasin” på 70-talet.
– Jaså. Men så var det säkert, hon kommer från en ganska elitistisk familj. Och jo, hon påverkade mig starkt i mitt beslut.
Är det viktigt för dig att vinna hennes beundran? Är det det målet med allt du gör?
– Nej, då hade jag varit olycklig i dag. Hon är väldigt krävande och kritisk de gånger hon läser vad jag skriver, vilket hon nästan aldrig gör. Jag gav henne alltid tidningen Stureplan när jag var chefredaktör för den och när jag var hemma hos henne igen någon vecka senare kunde jag alltid konstatera att hon inte ens öppnat den.
– Men hon läste min blogg. Tyckte att den var ett fascinerande monster.
Det tyckte jag också. Välskriven. Rolig. Fyndig. Ofta oändligt dumelak. Varför så elak?
– Därför att besökarna på bloggen tyckte att det var så kittlande och underbart när jag var det och så är det så lätt, mycket enklare än att skriva något konstruktivt och bra. Att skriva något elakt är helt enkelt en enkel och snabb fix.
– Att provocera har varit själva avsikten med det här projektet. Jag vill alltid testa gränser. Jag gör det i sociala sammanhang också.
– Jag kan förolämpa en kassörska men få henne att tycka att det är roligt. Och i bussen sätter jag mig gärna tätt tätt intill en medpassagerare för att se vad det blir för reaktion.
Vad säger din psykolog om det här?
– Jag har precis fått ett nummer av en vän och jag ska i dag ringa och bestämma tid för mitt livs första psykologmöte.
Varför tycker du att du behöver det?
– Därför att jag har en enorm existentiell ångest och en enorm dödsångest. När jag ska somna om kvällen ligger jag hela tiden och lyssnar till min puls. Jag sover bara fem timmar per natt, klockan sex går jag upp och är olycklig. Min pappa var likadan och han sa att det bara blev värre med åren. Jag behöver någon form av hjälp nu.
Är narcissism, det onormalt starka behovet av omvärldens bekräftelse, en medfödd eller förvärvad egenskap?
– Vad tror du? En blandning tror jag.
En viss ärftlighet kan säkert finnas. År 1972 intervjuade jag din morfar, den då mycket kände skribenten Sven Stolpe, för Vecko-journalen. Han försörjde sig också i viss mån på ilska, provokation och elakhet. Och på att avrätta storheter. Till mig sa han bland annat: ”En av mina samtida som gör mig knottrig är Lars Ahlin. Ofattbart att han kan kalla sig diktare. Och jag är absolut inte säker på att Gunnar Ekelöf är så stor som det sägs”.
– Jag blir chockad. Det var ju fel. Att han missbedömde Ekelöf så!
Han, som själv skrev i kvällspressen, sa vidare så här till mig: ”De ledande murvlarna kallar mig en förbannad papistisk charlatan. Det bästa som kunde hända vore att kvälls-pressen försvann med ett gurglande i en kloak!”
– Se där! Nuförtiden ska alla hata kvällspressen, alla kallar Aftonbladet för Aftonhoran. Morfar var tydligen en föregångsman.
– Han var en polemiker. Jag är säker på att han hade haft en mycket intressant blogg om han levt i vår tid. Han hade retat gallfeber på hela etablissemanget och alla kändisar.
– Och honom kan man verkligen kalla egenkär. Han skrev en självbiografi i ungefär fem band där han nämnde mormors namn tre gånger, typ.
Ni har mycket gemensamt. Han ägnade också kraft åt att bita den hand som födde honom. Varför gör ni på detta viset?
– Därför att det är spännande. ”Kan jag skriva att min chef är en inkompetent idiot? Vad händer då?” Just den känslan älskar jag.
Du ska ha haft 250 000 besökare på bloggen varje vecka. Och ditt avskedsinlägg har i skrivande stund 1 222 kommentarer. Det måste vara ett rekord.
– Jag hade 2 500 en gång. De flesta av mina besökare var ju rent ut sagt korkade och de tävlade om att vara först om att kommentera mina inlägg. En gång skrev jag: ”Den som gör den sista kommentaren på det här, den bjuder jag på lunch. Jag stänger av kommentatorfunktionen när jag behagar”. Folk satt uppe hela natten och försökte bli sist.
Fick du hybris då?
– Nej. Jag tyckte synd om dem. Och det blev en jättetrevlig lunch på Sturehof med en tjej som hette Jeanette.
En som uttryckt sin glädje över att du lagt ner bloggen är pressombudsmannen Yrsa Stenius.
– Hon är en rar tant och jag tycker att man alltid ska lyssna på vad de äldre har att säga. Det är smickrande att hon engagerat sig i min blogg, men jag förstår det inte. Den har aldrig blivit PO-anmäld. Då borde det väl inte vara något för henne att gegga i.
Och nu håller ditt nedlagda så kallade projekt på att analyseras till höger och vänster.
– Det är roligt, särskilt att kulturskribenterna har tagit sig an bloggen. Men visst är det något skevt med att det faktum att jag slutade var förstanyhet på samtliga de största tidningarnas nätupplagor.
Slutligen: nu har du inte fått utlopp för din nätmobbarlusta på flera dagar. Har du abstinens? Finns det något du upplevt som du önskar att du kunnat blogga om?
– Det här till exempel, att du sitter och intervjuar mig i mitt kök. Det hade blivit ett bildsatt inlägg.
Oj! Då tackar jag min lyckliga stjärna för att bloggen hann läggas ner i tid.