Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

"Jag har burit ett självhat hela livet"

"Polisen gillar mig", säger Thorsten Flinck apropå problem som kan uppstå när han utan rättigheter uppträder med Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas".

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

FAKTA

Thorsten Flinck, skådespelare, regissör och musiker

Ålder: 45 år.
Familj: Mina två döttrar, Felice,14, och Betty, snart 13 år.
Bor: Ingenstans.
Jag är bostadslös.
Yrke: Regissör, skådespelare, musiker.
Uppvuxen i: Huvudsta.
Pappa: Fransk-marockan.
Honom träffade jag två gånger.
Han är död.
Mamma: Har jobbat som färgsättare och chefssekreterare på JM och kommer från Örebro.
Tvillingbror: Rickard.
Har inte sett honom på sex år.
Utbildning: Teaterhögskolan 1984.
Karriär: Mängder av roller inom teater, film och tv.
Goda egenskaper: Omtänksam.
Vill gärna hjälpa de svaga.
Sämre egenskaper: Tillåter mig att svina, köra ut mitt dåliga humör mot folk.
Gör vågen för: Den konstnärliga teatern.
Sågar: Alla de som är i det här yrket och inte är konstnärer, de kan kalla sig något annat.
Planer: Samregissera "Tartuffe" med Fred Hjelm.
Regissera och spela "Fadren" för TV4 med Maria Bonnevie som Laura.
Motto: Take it, but take it easy!

Den första frågan man måste ställa till dig, Thorsten Flinck, är förstås: Hur mår du? - Jag är i mycket god form, både till det inre och det yttre. Det är bara att kolla på mig. Men jag har diskbråck, det är jävligt jobbigt när det sätter in. Och det gör det i psykologiskt känsliga ögonblick. Som nu när jag står under press; det är polisiära grejer och så är det premiär. Jag vet att jag är hatad av många. Hela DN:s teaterredaktion kommer att vara där och det är inte bara för att heja på mig, det lovar jag dig. Men du har ju så ont, hur klarar du det? - Jag har varit morfinist så sådant kan jag inte hålla på med. När det är som värst åker jag in till sjukhuset och får så mycket intravenöst morfin att det täcker smärtan utan att jag blir påtänd. Det sker kanske var tredje månad. - Dessutom behöver jag något kramplösande eftersom jag har kramp från femte kotan och ner i testiklarna. Det är vidrigt. I kväll (detta utspelade sig i fredags) har du alltså Stockholmspremiär på "Doktor Flinck" på Berns. Du spelar under fängelsehot eftersom du inte har rättigheterna till "Doktor Glas" som är själva basen i pjäsen. Oroar det dig inte? - Jo, mycket. Men det kommer inte att hända något, polisen gillar mig. Och skulle det bli några dagar i fängelse, så är det värt det. För den här historien är så viktig för oss alla. Hela min "Doktor Glas" är en lång dialog mellan mig och publiken. Ett samtal. Det är det jag tror folk längtar efter i dag. För det som är botten i mig, är botten i dig. Det har jag lärt mig av Ekelöf. Vad, mer exakt, är det som är så allmängiltigt i föreställningen? - Det här enorma skriket efter kärlek. Som vi blir mer och mer svältfödda på. Snart vet inte folk vad kärlek är. Snart tror folk att när de blir förälskade så ska de höra amerikansk filmmusik i öronen. Vi behöver gå tillbaka till en genuinitet som vi förlorat och detta bland annat på grund av skitstövlar som Bert Karlsson. Om jag fick bestämma skulle Sverige vara tyst i ett år. Du talar ofta om just kärlek, om att inte bli älskad. - Jag tror på att kärleken är allt. Min kärlek till mina döttrar, det är det enda jag lever för. Har du barn? Vi som har barn, har vi något annat att leva för? Nej! Teatern, som jag älskar, visst, men barnen, det är det enda vi är till för. Har du inte känt dig älskad? - Nej, aldrig. Det har varit en drivkraft. Och jag har burit på ett stort självhat i hela mitt liv. Bland annat för att jag växte upp med en fruktansvärt vacker tvillingbror. Själv såg jag otroligt konstig ut. Hela mitt ansikte var bara en jättestor mun när jag var liten. Ingen såg mig som kille, jag var oskuld tills jag var 19 år. Men till min bror ringde det tjugo brudar varje dag. Det fick mig att känna avsky för mig själv, från 14 års ålder ända tills jag dog. Tills du dog? - Jag har två födelsedagar: den 17 april, den verkliga, och den 5 januari, för det var då, 1999, jag dog i en överdos. Det är min andra födelsedag. I och med den försvann fan i mig nästan allt mitt självhat och där växer nu blommor. Du ser alltså dagen för överdosen som en återfödelse? - Ser man foton av mig från tiden innan, så bär jag faktiskt döden med mig i ögonen. Och jag hyllade döden som en befriare då. Så det var ett slags omedvetet försök till självmord. Jag lyckades ganska bra. Jag var död i sex minuter. Att jag vaknade till liv igen beror, sa läkaren, på att jag har tre mans hjärtan i ett, en otroligt stark grundfysik. - Jag är så glad för det. Jag har en lång livslinje i min hand. Den är bruten precis där, men sen är den oändlig, jag blir jättegammal. Inte kan man tro att jag är 45 år? Njaä. - Jag är väldigt fåfäng. Förut höll jag bara på med mina muskler. Kring 27-28 var jag skitsnygg, men så fort jag öppnade mun blev det ett illusionsbrott, jag var urdålig när jag talade, tyckte jag. - Vid den här tiden råkade jag höra ett gäng unga skådespelare göra ner mig professionellt, "men han ser ju jävligt bra ut i alla fall". - Då beslöt jag att nu gällde det, sen började jag ta danslektioner i stället för att köra skivstång och jag sökte mig till Christian Tomner, han regisserade mig i "Spindelkvinnans kyss" 1988. - Där hjälpte mig Stefan Sauk, trots att han är så odräglig. Jag begrep inte att den fantastiske Christians: "Du har en otrolig ångest här, du är som i kosmos, förstår du!" kunde betyda "ta två steg till höger". Det förstod Stefan. Jag är honom evigt tacksam. Du har annars haft en del samarbetsproblem genom åren. Mest känt är när du krockade med Ingmar Bergman, när han kallade dig primadonna och medelmåtta som förstört hans "Misantropen" och du sa att han bemöttes med löjligt överdriven respekt. - Vi är vänner nu. Jag ringer honom ibland på hans telefondag, söndag. Han blir jätteglad. Det är inte många av de gamla kollegerna som hör av sig. De har börjat spotta på honom nu, när han är gammal och orkeslös. Jag kritiserade honom när han fortfarande hade muskler kvar och det kostade mig jävligt mycket. Längtar du tillbaka till Dramaten? - Ja, jättemycket. Från det jag var åtta till jag var fjorton år gick jag varje söndag på matiné där, jag har vuxit upp med Dramaten, jag arbetade där i femton år. Jarl Kulle, Sven Lindberg, Sif Ruud, de där fantastiska gamlingarna berättade sina hemligheter för mig. Du har prisats som skådespelare och geniförklarats som regissör. Vad är det som gör dig till en så skicklig personinstruktör? - Min förmåga att penetrera människors psyken. Jag scannar av en människa på fem minuter. Ytligt visserligen, men ändock. Jag känner igen en psykopat på en timme, det tar andra tio år. Åter till "Doktor Glas", där du är din egen regissör. Det är alltså Krister Henriksson som har rättigheterna. Du tycker att han, som är så stark, kunde låta dig, som är i sådant underläge, vara. - Ja. De ger sig på mig på samma sätt som man gav sig på Vilde Bill Hickok, han som drog snabbast i Vilda Västern. Han var den bäste, alltså sköt man honom i ryggen. Och jag är förbannat bra på det jag gör, alltså skjuter de mig i ryggen också. Det är sanningen. Var det stöddigt, eller? Din tillvaro är svajig. Hur ser din framtid ut? - Jag vill trygga den för mina två döttrar. Jag vill spela många roller till och regissera också. Och utveckla min musik. - Och så hoppas jag på att få träffa någon kvinna som jag kan stå ut med och som kan stå ut med mig. Jag är så trött på att leva ensam.

PS!

I onsdags skulle vi ses hos en vän han bodde hos på Lidingö. Vi for dit, men han hade fått så ont i ryggen. I torsdags skulle vi ses hos en vän han bodde hos i Solna. Men han sköt upp oss till i fredags, direkt efter hans framträdande i "Gomorron Sverige". Vi slog oss ner i närmsta soffa. Den visade sig tillhöra ABC-redaktionen. Som tålmodigt sköt upp sitt morgonmöte för oss och vårt något ostrukturerade samtals skull.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!