Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag har blivit Ingmar Bergmans stalker

Filmskaparen Ingmar Bergman. Foto: AP / AP
Vi har ett passionerat förhållande, Ingmar Bergman och jag, skriver Cecilia Hagen. Foto: BUKOWSKIS

Vi har ett passionerat förhållande, Ingmar Bergman och jag. Ensidigt passionerat. Och inte passionerat rent fysiskt eller ens intellektuellt. Mer som att jag har blivit hans stalker.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den första gång jag såg honom var i slutet av 1950-talet och genom ett fönster. Jag stod utanför och glodde in, han satt därinne och talade med skolans kvinnliga överlärare. Om sin äldsta dotter, antar jag. Hon gick i min klass.

Och så här efteråt blir jag positivt häpen över att denne enligt sig själv och omvärlden så familjelate man alls brytt sig om att åka till den lilla staden för sitt barns skull.

Det jag framför allt la märke till då var vårtan på hans kind, den som Jane Magnusson och Liv Strömqvist gjorde kortfilmen ”Fettknölen” om till året 100-årsjubileum av hans tillblivelse. Det är detta jubileum som triggat min passion.

Dessförinnan har jag förhållit mig mer neutral. Sett de flesta av hans filmer. Först av dem alla, som fnittrig tonåring, Jungfrukällan. Om en våldtäkt vet jag nu. Jag tror att jag såg många av filmerna för tidigt i livet. Men det har främst varit hans liv och leverne jag så ingående följt. Allt det som skrivits om honom, av andra och av honom själv. Till slut kändes det som om vi var släkt eller åtminstone mycket nära bekanta. Så där som det kan bli med kungafamiljen. Eller the Kardashians. Eller varför inte familjen Wahlgren.

I försomras var jag hemma hos honom på Fårö. Kikade på bokryggarna i hans bibliotek

I år har mitt mentala stalkande firat orgier. Jag har sett Jane Magnussons utmärkta långfilm ”Bergman – ett år, ett liv”. Jag har sett Marie Nyreröds lika utmärkta ”Den obesegrade kvinnligheten”, dokumentären om honom och hans tredje hustru Gun Grut. I Filmhusets salong fanns då deras gemensamma son Ingmar Bergman.

Som berättade att det namnet satte tvärstopp för hans skådespelarambitioner, han blev pilot i stället.

Jag har somnat till Bergmanpodden varenda onsdagskväll den sänts sen i början av januari.

Där betar Gunnar Bolin med gäster av alla filmerna, hittills har de 22 första avverkats.

Jag lyssnade på Katinka Faragos sympatiska Sommarprogram också. I 30 år arbetade hon mycket nära I B och hur det varit ville jag veta.

I försomras var jag hemma hos honom på Fårö. Blev visad runt i det långa, smala, mytomspunna huset invid havet. Kikade på bokryggarna i hans bibliotek. Kikade på kassaskåpet där hans laterna magica fanns inlåst. Läste meddelanden han skrivit på möbler och väggar. Fick höra att alla var respektfullt rädda för honom och hans humör, själv var han bara rädd för sin yngsta dotter.

Henne såg jag i söndags. Linn Ullmann. Hon som skrivit ”De oroliga”, om att vara barn till två egocentriska världsberömdheter, till Ingmar Bergman och Liv Ullmann. I boken namnger hon dem aldrig, det behövs liksom inte.

Hur kan det ha varit för Linn Ullmann att sitta där?

Nu har boken blivit pjäs på Dramaten där han en gång var chef. Där han var kung. När han repeterade skulle det vara dödstyst i huset.

Vi var på samma föreställning, Linn Ullmann och jag. Hon satt ett par bänkar framför och såg sin bok bli pjäs, delar av sitt liv bli pjäs. Jag anar, men vet inte säkert, att hon haft ett visst inflytande över föreställningen.

Det är Pernilla August som regisserat. Som så många gånger regisserats av Ingmar Bergman. Hon torde ha godkänts av Linn.

Hon och hennes sällskap applåderade mest av alla efteråt. Stod upp och applåderade.

Men hur kan det ha varit för henne att sitta där? Hade jag velat fråga. Givetvis förmådde jag inte göra det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!