Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag hade gärna fått en puss av Kjell

Kjell Isaksson, OS i München 1972. Foto: ALAMY/IBL
Kjell Isaksson, Mästarnas mästare 2019. Foto: JANNE DANIELSSON / SVT

Det var i Köln, i Tyskland, det hände. Hemma hos oss. Jag hade precis varit på toan där nere på bottenvåningen och stod och speglade mig i hallen då han kom släntrande nerför trappan. Han var min storebrors klasskompis från Sverige och han tillbringade skollovet hemma hos oss. Han var jättesöt, tyckte jag. Och fräknig. Ögonblicket senare hade han pussat mig på kinden och efter det var inget längre sig likt. Kändes det som.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Året var 1955 och jag var nio år gammal. Jag minns det, ordagrant, som i går. Det var min första puss. Många av de pussar jag lyckats få senare i livet har jag glömt, men just denna glömmer jag aldrig. Sa jag till honom i lördags, på hans 75-årskalas.

Oss emellan blev det inte så många pussar utöver den där allra första, högst en handfull, om några alls, jag vet inte så noga, men vi har lyckats vara vänner, i stort sett oavbrutet, livet igenom. Vilket är en ganska kort tid, när man känner efter. Kort och rask.

Vi är ju precis som vi var då, när han kom nerför trappan och jag tittade mig i spegeln i vår hall i Köln

Sjuttiofemårskalas. Det är inte klokt. Hur kan vi ha hunnit samla på oss så många år? Vi är ju vi. Vi är ju precis som vi var då, när han kom nerför trappan och jag tittade mig i spegeln i vår hall i Köln.

Tänker man noga efter har det förstås hänt en hel del mellan det där ögonblicket och lördagens enastående roliga fest. Allt det där som vi inte visste skulle hända har inträffat. Det mesta har varit. Men alltihop kan ibland tyckas krympa ihop till i stort sett ingenting.

Det tjatas om att sjuttio är det nya femtio. Vad det nu ska tjäna till.

Ingen som inte varit tonåring ännu kan begripa vad det innebär att vara tonåring. Det går inte att beskriva exakt hur det är, det måste upplevas. Ingen som inte varit förälder kan till fullo förstå hur det är. Ingen som ännu inte hunnit bli femtio kan föreställa sig hur det är att ha uppnått just den åldern. Hur det är att vara nittio kan jag inte göra anspråk på att veta, men sjuttioårsåldern har jag börjat bekanta mig med.

I den här åldern har vi skallen så fullproppad med händelser och intryck och kunskaper...

Vi pratar med varandra om krämpor och om döden. Det är ingen fördom att säga att vi gör det. Inte hela tiden men efter en stund är vi där. Om artros och om hur irriterande det är när vi inte lyckas få ur oss det där vi vet, hur vi förgäves letar i våra huvuden efter självklara fakta. Jag googlar och jag googlar. Men jag är genast beredd att tro den som säger att det där beror bara på att i den här åldern har vi skallen så fullproppad med händelser och intryck och kunskaper att ett och annat måste falla bort för att ge plats åt allt nytt.

Nej, jag har inte ont någon särskild stans. Så vitt jag vet är det inget större fel på mig ännu, i varje fall inte rent fysiskt. Men ibland tillåter jag mig att ana att det börjar dra ihop sig. Jag har börjat tacka mina armar och ben för att de fungerar så felfritt. De uppskattar det. Jag är som en flicka fast farmor jag är, gnolar jag envetet. Ram-minnet är det sista som försvinner.

Man har i alla fall en viss erfarenhetsmässig spännvidd numera. Våren 1969 intervjuade jag en förtjusande stavhoppare som hette Kjell Isaksson för ungdomstidningen Bildjournalen. Han var 21 år gammal och svensk mästare. Han sätter nog världsrekord vad det lider, påstod jag lite förnumstigt i texten. Jag råkade få rätt. Ni kan se honom i Mästarnas mästare nu.

Även honom hade jag gärna fått en puss av. Allra minst.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!