Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag förvandlades till en manisk hypokondriker

”Halva augusti har gått och jag har ännu inte badat. Jag har inte åkt buss. Jag har inte åkt tåg. Jag har inte varit inne i en enda mataffär”, skriver Cecilia Hagen.Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL

Hur jag har haft det i sommar? 

Utgår ifrån att varenda människa hyser ett brinnande intresse av att få veta det, så jag ska inte hålla er på sträckbänken.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har haft det bra. Ömsom vin, ömsom vatten. Och en och annan gin och tonic vid siktigt väder.

Vad jag gjort? 

I stort sett ingenting. Halva augusti har gått och jag har ännu inte badat. Jag har inte åkt buss. Jag har inte åkt tåg. Jag har inte varit inne i en enda mataffär. Jag har haft munskydd på mig en gång, det var under min enda tunnelbaneresa.

Men jag kramade oavbrutet barnbarnet under de två dygn vi hade tillsammans. Efteråt förvandlades jag till manisk hypokondriker. Hade jag inte lite ont i halsen? Hostade jag inte hela tiden? Var inte det där en antydan till huvudvärk? 

Jag är försiktig, på gränsen till människoskygg

Men ännu icke, peppar, peppar. Jag kanske är en av dem som haft corona utan att märka det. Och skulle en test visa att jag inga antikroppar har så kan det betyda vad som helst och möjligen att jag har massor av t-celler istället. Det i sin tur kan bero på mitt eminenta blod. Jag har blodgrupp 0. Då blir man inte smittad, vill jag gärna inbilla mig. Men jag är försiktig, på gränsen till människoskygg.

I övrigt har jag nästan inte sett på tv alls. Och inte har jag skrivit en enda bok eller gått igenom anfäders brevhögar eller åstadkommit något annat storverk.

Strängt taget begriper jag inte hur jag har fått tiden att gå. Men knappt har jag ätit frukost förrän det varit läggdags igen.

Om jag behövt pigga upp mig, vilket i ärlighetens namn inträffat besvärande ofta trots min ganska privilegierade tillvaro, då har jag kikat på Graham Norton-klipp i mobilen.

Graham Norton är en mycket rolig, i roten rekordsnabb, programledare i en brittisk tv-show, om ni nu råkat missa detta. Han är ett geni i sin genre. Och han tycks få alla sina världsberömda gäster att slappna av och trivas och göra saker de säkert aldrig kunnat förmås göra offentligt någon annanstans. De verkar gilla honom. 

Fast vad vet man. Han kanske är en vidrig typ i själva verket. Som Ellen DeGeneres, om hon är bekant? Hon programleder en nyss omåttligt populär tv-show i USA, har gjort det i decennier, alla har älskat henne men nu avslöjar hennes medarbetare att hon är elakast i världen. 

Vem ska man tro?

Under en Oscarsgala för ett par år sen stod hon och Meryl Streep och kuttrade och fnittrade och tog selfies ihop och Meryl Streep är väl den mest rättrådiga och omdömesgilla av berömdheter? Fast vänta nu, har vi inte sett henne stråla och le tätt tryckt mot Harvey Weinsteins embonpoint? 

Intet och ingen är vad man tror, tycks det.

Nu rynkar alla med finkulturella pretentioner på sina små nosar och tycker att Graham Norton och slikt bör man hålla sig för god för. Men jag har faktiskt lyssnat till och njutit av hela Kerstin Ekmans ”Händelser vi vatten” också, inläst av Rolf Lassgård.  Och så har jag precis laddat ner Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”. Kanske inte regelrätt finkultur, men hon har ändå varit kulturchef på Aftonbladet. Den boken har redan fått massiv uppmärksamhet och ännu mer lär det bli. Vi inom medierna älskar att älta de våra. 

Hon ser så söt och så rar ut, Åsa, men man ska kanske inte låta lura sig. Skenet kan uppenbarligen bedra.