Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag förstår inte vad som har hänt med min sömn

”Jag förstår inte vad det är som har hänt med min sömn”, skriver Cecilia Hagen.Foto: Colourbox

Det var en mörk och stormig natt.

Så brukar Snobben inleda sina romanförsök uppflugen på hundkojans tak hukande framför en liten skrivmaskin. (Skrivmaskin? Det var en apparat man använde förr i tiden, innan datorn var uppfunnen).

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det hade alltså varit en mörk och stormig natt och detta anses vara den mest banala fras man kan starta ett manus med. Men nu hade det faktiskt varit så hela natten, mörkt och stormigt.

Jag vet det helt säkert, för jag har inte fått en blund i ögonen. Jag har varit vaken precis hela den tid på dygnet då normala människor brukar snusa som bäst i sina sängar.

Jag är uppenbarligen inte normal längre. Jag förstår inte vad det är som har hänt. Jag har alltid haft en exceptionellt prima sömn.

Mina desperata föräldrar brukade trycka i mig ett sömnmedel som hette Restenil.

Utom när jag var mycket liten och mina desperata föräldrar brukade trycka i mig ett sömnmedel som hette Restenil för att jag skulle sluta ligga och ropa på dem varannan timme mellan midnatt och ottesången. Jag gjorde det för att jag ville veta att de var vakna, för att jag tyckte att det kändes otryggt om jag var den enda i huset som inte sov.

Det där är mer än sextio år sedan och jag tänker verkligen inte börja med sömnmedel igen. 

Numera har jag ingen att terrorisera framåt småtimmarna, men eftersom jag ändå vill veta att det finns andra människor här på jorden som är vakna, lyssnar jag på radion. Lyssnar och lyssnar. Jag har den på. P1 förstås. Sån är jag. Möjligen kan det ha med åldern att göra. Jag vill ha prat. Jag vill inte ha musik.

Den enda musik jag till nöds kan tolerera när mörkret fallit på och jag såväl krupit in i min pyjamas och gjort riktigt rent mellan alla tänder med små färgglada borstar som likt drottning Elizabeth skrivit ett par rader i min dagbok om vad som hänt under dagen, är den som serveras i klassiska podden, Camilla Lundbergs och Carl Toffts genomgång av alla de största kompositörerna. Men det somnar man inte av, det är för uppiggande att lyssna till allt de har att förmedla.

Jag hör i ett allt diffusare fjärran Thomas Nordegrens och Louise Epsteins välbekanta stämmor smågräla sig igenom de dagsaktuella nyheterna.

Vill jag verkligen försöka komma till ro, får jag hitta på annat. Ofta låter jag mig vaggas av det direktsända utbudet, hör i ett allt diffusare fjärran Thomas Nordegrens och Louise Epsteins välbekanta stämmor smågräla sig igenom de dagsaktuella nyheterna, hör, utan att längre riktigt höra, filosoferna i Filosofiska rummet tala om aristoteliska företeelser utan att förklara vad de menar med att något är aristoteliskt och just där händer det att jag äntligen domnar bort en stund.

När jag var ung skulle man räkna får. Man skulle ligga stilla under täcket och försöka att blundande framkalla en inre bild av får som hoppade över ett stängsel och sen räkna dem, ett får, två får, tre får…

Enformigheten ansågs leda till att man somnade. Fast det gör inte jag, jag ligger och funderar över varför det är just får jag anses böra räkna.

Ett glas varm mjölk då? Det låter kväljande. En whisky? Det kanske vore värt att pröva. 

Men jag fattar inte vad det ska tjäna till. Jag har en ypperlig sömn. Det är bara på sistone det krånglat lite. För att jag har för mycket att tänka på. Men när allt lugnat ner sig kommer jag att sova som ett oskyldigt barn igen.

Inte det? För att dålig sömn har med åldern att göra? Vilken ålder? Ständigt denna ålder och detta tjat om den! Jag blir så trött. Jag tror jag går och knyter mig.

LÄS MER: Tar Hilary Mantel priset är nästan allt förlåtet
LÄS MER: Frustande av lycka kastade de sig i varandras armar
LÄS MER: Vi förmår inte fördjupa oss – varken i böcker eller vänskap