Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag försöker på intet vis förminska Marit Paulsen

Jo, det var det här med att kalla sig "tant" som Marit Paulsen gör. Med svindlande framgång. Och till leda. Om man ska vara uppriktig och svårflörtad och det ska man.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hon har precis placerats högst upp på folkpartiets EU-lista, denna inte alldeles purunga kvinna, och det är imponerande. Och beror förstås på hennes starka engagemang i ett otal viktiga frågor men också på hennes obestridliga charm och förmåga att begagna sig av det svenska språket, på att manipulera oss alla med det, höll jag på att skriva.

Visst, visst, hon är en beundransvärd hedersknyffla, jag säger inget annat, jag måste väl ändå få påpeka att hon koketterar på ett skamlöst vis med detta tantande om sig själv.

När man meddelade att hon hamnat överst på den där listan, då utbrast hon förstås att det var modigt att välja en snart 75-årig tant till förstanamn och på valaffischerna står det "Rätt tant till jobbet".

Det där med tant har hon kört med sen tidernas begynnelse. Och det är så avväpnande och det har varit så effektivt.

Redan 1994 sa hon så här i Aftonbladet:

"Nu är jag så jävla trött på alla pressveck och på att vara en städad tant."

Det är 20 år sen.

 

Sen dess har hon kallat sig och kallats allt från "synbart enkel tant", "härlig tant", "barsk tant", "tråkig tant" (sagt med glimten i ögat) till "rejäl tant från Yttermalung" och drösvis med liknande tantigheter.

Själv har jag intervjuat henne vid ett flertal tillfällen och 2003 sa hon till mig i samband med att hon drog igång en "Ja till EMU"-kampanj att "jag kan inte förvandlas från den feta tanten till en liten fransyska i ett nafs".

Och 2004, då hon ansåg att hon gjort sitt i Bryssel och nu skulle börja sitt liv som pensionerad tant, fick jag mig till livs en hel utläggning om det här med tant, i kortversion gick den ut på att hon varit käring förut, nu var hon tant fast hon haft ambitionen att bli dam, något som stöp på att hon inte förmådde skaffa en extra tygpåse att bära inneskor i och därmed hoppade hon alltså över damfasen och gick in i tantrollen direkt. Ungefär så.

Vad är det som gör att vi alla tycks smälta för någon som säger sig vara en tant? Är det att det verkar så sympatiskt ödmjukt, att en tant verkar ofarlig?

Marit Paulsen har utöver allt annat själva tantutseendet för sig och det vet hon. Hon är liksom en vår tids Hjördis Pettersson på samma vis som Eskil Erlandsson, landsbygdsministern, är vår tids Thor Modéen.

Om Per Schlingmann och Roberta Alenius raskt knåpar ihop ett pilsnerfilmsliknande manus med Marit och Eskil i huvudrollen, kan resultatet visa sig vara Alliansens räddning.

 

De hundra första intervjuerna genom tiderna med Marit Paulsen gjordes hemma i Yttermalung hos henne och Sture, omgivna av sina tio ungar, inte alla deras biologiska men ändå, vilket intryck det gjorde! Hon blev bums hela Sveriges favorittant.

Långt senare, 2009, när ungarna lämnat boet, och hon själv plötsligt var på väg tillbaka till de förmenta köttgrytorna i Bryssel, tog hon loven av det eventuellt provocerande i detta genom att bjuda en fotograf och mig på kaffe och bullar i den 12 kvm stora husvagn hon och Sture understundom bebodde. Bullarna var inte hembakade och det var säkert strategiskt genomtänkt på något vis.

Jag försöker på intet vis förminska Marit Paulsen, jag försäkrar. Jag vill bara retas lite och antyda något om att det är så lätt att bli bortkollrad av de smartaste, mest slipade politikerna så här i stundande valtider.

Och att ingen frivilligt kallar sig tant utan avsikter. Som givetvis kan vara absolut och hjärtinnerligen genomgoda.