Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag envisas med käck förväntan – trots konstig jul

Tre dagar kvar till första advent. En månad kvar till annandag jul. Vad fort det har gått. Alldeles snart är vi där och innan vi hinner blinka kommer våren och vaccinet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Har redan vinglat upp på en stege till julförrådet och vinglat ner igen med allt som behövs till på söndag.

Elektriska ljusstakar. Och alla fungerar. Adventsstaken. Datumljusstaken och själva datumljuset, det som alltid måste vara likadant varje år och som jag nu inköpt på nätet. Jag har bunkrat så det finns till många jular framöver. Man är väl optimist.

Ljusslingorna till själva kåken har jag också plockat fram. På lördag hänger jag ut dem. Halmkorgen som det ska ligga nybakade saffransbullar i står på köksbordet och liksom hoppar av otålighet. Den får tåla sig lite till, bullarna bakar jag imorgon, men både jäst och saffran finns på plats. Vem som nu ska äta dem i år. Kanske bara jag.

På eftermiddagen den första advent går vi alltid till Stadshuset och lyssnar på en intressant mix av mer eller mindre stämningsfulla sånger, men det är inställt i år. Efteråt dricker vi afternoon tea på fina restaurangen och bord har bokats för sju personer. Fast nu är vi två som dragit oss ur av kända skäl. Men vi avstår inte från delikatesserna för det. Som läget är nu kan man avtala om i stort sett vad som helst från alla krogar. Så det har vi gjort. Vi hämtar allt det goda från det klassiska eftermiddagsteet, sandwichar, scones, rubbet, och bär hem det i påsar. Den varma drycken kan vi fixa själva. Och sen plockar vi fram en skvätt möjligen lätt avslaget bubbel ur kylen och försöker skåla via våra skärmar med dem som sitter där i krogvärmen och myser. Och under tiden tänker vi lyssna till Hosianna och Det är en ros utsprungen och Gläns över sjö och strand ur datorns djup och det kommer att bli alldeles förträffligt.

Har jag redan blivit för gammal och trött för att införskaffa julklappar?

Granen är beställd. Eller rättare sagt ombeställd. Den jag hade bokat var för liten fick jag plötsligt för mig. Om man nu prompt vill ha en gran så finns det ingen anledning att ha en mindre gran bara för att man är färre kring den.

Hur det blir med julklappar? De’ vete fåglarna. Har försökt klämma det lilla barnbarnet på vad hon kan tänkas önska sig som jag kan sitta vid datorn och knappa hem. Kläder, säger hon. I min stil, du vet, farmor. Annars kan du fråga pappa. Han vet.

Det låter som ett omöjligt uppdrag.

Sen vet jag inte om någon annan får något alls. Kanske varsin peng? Fast är jag redan där? Har jag redan blivit för gammal och trött för att införskaffa julklappar? Har jag redan resignerat och bestämt att en peng är väl alltid till glädje? Det verkar så.

Men julstrumporna då, på julaftonsmorgonen? De som ska vara bräddfulla med skojiga småsaker? Jag kanske smiter undan dem i år. Nej, något måste jag hitta på. Det ger sig.

Julmaten? Saffransbullarna räcker som hemlagad insats, resten handlar jag från någon av nätets alla färdiga julmenyer. Utbudet är imponerande.

Hur många vi nu blir som ska äta julmat hos mig. Det visar sig. 

Och hur det än blir kommer det att bli hur bra som helst, det kommer att glittra och glimma och gnistra överallt, jag tänker envisas med att se fram emot denna konstiga jul med käck förväntan. I allra värsta fall får jag väl tindra med ögonen alldeles för mig själv och det blir hur trevlig som helst, jag är ett utomordentligt förtjusande julsällskap.