Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Jag anklagades för att ha exploaterat fattigflickan

Kulla-Gullas skapare Martha Sandwall-Bergström.Foto: TORBJÖRN ANDERSSON / EXP

Hon fyller 75 år i år, den kära Kulla-Gulla. Eller snarare är det så att Martha Sandwall-Bergströms första bok av sju om det blonda, blåögda, genomgoda, rättrådiga hjälphjonet Gulla som föräldralös växte upp på ett barnhem och som, tolv år gammal, fick flytta till den utfattiga fembarnsfamiljen Karlberg i Kullatorpet för att ta hand om i stort sett allt där, fyller år.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag är nära nog jämngammal med boken och när jag blivit stor nog slukade jag hela serien och det gjorde ungefär varenda flicka i min generation. Flicka alltså, detta utspelade sig på den tiden då flickor läste flickböcker och pojkar läste pojkböcker och sällan möttes de båda.

Första boken om Kulla-Gulla ska ha fått strålande kritik men sen blev det andra bullar. Och när jag kommit upp i Kulla-Gulla-åldern avfärdades böckerna om henne som rena skräplitteraturen. Och det höll i sig i evigheter. Det är först på senare år som kritikerna på allvar fått upp ögonen för böckernas politiska budskap, för hur inkännande fattig-Sverige skildras i dem och hur proletärflickan som blev herrgårdsfröken fortsatte att kämpa för sina ideal, mot överklassens snobberi och högfärd, mot samhällets alla orättvisor, för de svaga.

Och just jag, som använt Kulla-Gullas namn i ett flertal boktitlar, blev så sent som 2013 i en riktigt upplivande artikel av den vänsterpolitiskt engagerade Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet anklagad för att vara överklasskildraren som ohämmat exploaterade vår mesta fattigflicka.

Men att jag renommésnyltat på Kulla-Gulla – med författarens goda minne – har i grunden varken med över- eller underklass att göra.

I början på 90-talet var jag i färd med att skriva en bok om alla oss som just fyllt eller skulle fylla 50 och vad skulle jag kalla den? Fanns det något bra samlingsnamn för oss? ”Fröken Sprakfåle i klimakteriet” föreslog en mamma till en av mina väninnor. Jättebra tänkt, tyckte jag, men böckerna om fröken Sprakfåle lästes av hennes generation, inte av min. Kulla-Gulla däremot, med tillägget i övergångsåldern, fick det bli. Sen fick hon hänga med i ett par boktitlar till, Gulla, och vem vet, det kanske inte är slutskrivet om henne, mig och mina jämnåriga ännu.

Att försöka hitta gemensamma nämnare för en hel åldersgrupp är nästan omöjligt

Apropå alla oss boomers eller fyrtiotalister, som vi också kallas, jag läste en lång artikel om ”generationen som inte åldras” i söndagens Svenska Dagbladet. Det var ett inte alltigenom smickrande porträtt, författaren hävdade att det inte finns något säkrare sätt att bli förolämpad än att försöka intervjua unga äldre, det vill säga oss mellan 65 och 80. Fast jag kan försäkra att det går lätt att bli avsnäst av intervjuobjekt som är betydligt yngre än så.

Att försöka hitta gemensamma nämnare för en hel åldersgrupp är nästan omöjligt, men jag uppskattade slutsatserna att vi är positiva och inte så lätta att kränka.

Fast kränkta var det ändå många av oss som blev av bilderna som illustrerade artikeln, särskilt den som prydde kulturbilagans första sida. Ett föga älskvärt porträtt av en surmulen ragata där varenda rynka framträdde knivskarpt. Den ledde till ett visst indignerat buller i de socialare medierna. Möjligen är det så att de som bullrade inte riktigt velat inse hur livet farit fram med våra en gång så väna anletsdrag.

Kulla-Gulla 75 år? Är det möjligt? Ja, och det lär vi bli påminda om i många sammanhang framöver.