Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Inte ens kungen kan känna att han sitter säkert på sin tron

Kulturprofilen Jean-Claude Arnault anländer till rättegången i Svea hovrätt i november i fjol. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN

Makthavare kommer och makthavare går, men det verkar som om monarkin består. Så länge det passar oss.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För ett par månader sen kom boken ”Den kungliga kleptokratin – makt, manipulation, berikning” av Thomas Lyrevik. Inom hovet rådde nervositet, vad skulle hända? Drev? Revolution? Skulle hela kungafamiljen tvingas i landsflykt?

Ingen hade behövt oroa sig. Boken åstadkom knappt ens en krusning på nyhetsflödets yta. Vi var upptagna med annat, vi som styr, av den Kungliga Svenska Akademien och den Kungliga Dramatiska teatern.

Det som pågick där hade fått blodet att koka hos såväl de djupt inblandade som hos alla oss andra, hos alla oss som är aktiva på sociala medier.

Skandalen inom Svenska Akademien är snart ett minne blott. Den skyldige sitter i häktet sen eviga tider och ett visst, möjligen skenbart, lugn har inträtt där.

Nu är det Dramaten som står i fokus för vår ilska och det sen dokumentären om Josefin Nilsson visades. Häromdagen nådde konflikten sin kulmen, teaterchefen Eirik Stubø fick kicken, en åtgärd avsedd att gjuta olja på vågorna. Om det nu räcker. Det tycker inte alla. För var gömmer sig Marie-Louise Ekman, var häckar styrelsen? 

Sara Danius, som nyligen sparkades som ständig sekreterare för Akademien, har en plats även här. 

Den ständiga sekreteraren i Svenska Akademien tar inte per automatik plats i Dramatens styrelse, men Sverige är litet, på vår parnass ryms skrämmande få, det har hänt tidigare att en och samma person varit ledamot av såväl Akademien som Dramatens styrelsen.

Jag tilltalade honom ”Herr doktor” och det kändes som att säga ”Ers majestät”

Karl Ragnar Gierow är en. Och honom minns jag väl även om ingen annan gör det. En mager, fåordig, mystisk, djupt vördad man som alltid dolde blicken bak mörka glasögon. 

En period var han ständig sekreterare i Akademien och en annan var han Dramatenchef. När jag intervjuade honom 1980 hade han lämnat bägge dessa ämbeten även om han givetvis var kvar i Akademien på livstid. 

Han var 76 år gammal, hade dagen innan debuterat som teaterregissör och det för Eugene O´Neills ikoniska pjäs ”Lång dags färd mot natt”. Som totalsågats av kritikerna. Det var om detta vi, eller snarare han, skulle prata. Jag tilltalade honom ”Herr doktor” och det kändes som att säga ”Ers Majestät”. 

Tiderna har förändrats.

Nästa gång jag nalkades en Dramatenchef var 1983. Lasse Pöysti, nyss avliden, aldrig akademiledamot, Gierows raka motsats. Från Finland. Här mest känd för sin roll som Mumintrollet. 

När vi möttes hade han basat över Dramaten i drygt två år och just axlat sin första, mycket blygsamma, roll där. Som Mårten Skogsmus i ”Klas Klättermus”. Jag lurade honom att omklädd och sminkad till mus - stora, runda, lurviga öron, liten, rund, svart nos - bänka sig för en bild framför sitt imposanta skrivbord bakom vilket storheter som Ingmar Bergman och Karl Ragnar Gierow tidigare tronat. Två år senare fick han, av helt andra skäl, kicken från Dramaten.

Det har alltid gått hett till i teatervärlden, inte minst på Dramaten. Det har alltid gått hett till i Svenska Akademien. Men nu är striderna allt annat än interna, nu är det vi aktörer på nätet som styr skeendet. Och vi är obarmhärtiga, vi tar inga fångar. Ingen går längre riktigt säker. Inte ens kungen kan känna att han sitter säkert på sin tron.