Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Ingen berättade för mig om gamlingars inre liv

Alain Delon i Cannes, maj 2019. Foto: JACOVIDES-MOREAU / BESTIMAGE / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ TT NYHETSBYRÅN
Jean Paul Belmondo, fotograferad i Monaco sommaren 2013. Foto: JUNIOR / BESTIMAGE / STELLA PICTURES / FAMEFLYNET FAMEFLYNET FRANCE

Många, för att inte säga de flesta, av oss födda på 40-talet har ett ganska svalt förhållande till att den 6 juni är Sveriges nationaldag. Flaggviftande är inte vår främsta gren.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Och nationaldräkter undviker vi att dra på oss lite till mans. Vi kanske inte ens tycker att Sverigedräkten, den blågula med stora blaffiga prästkragar på, är särskilt klädsam. Knappt ens på de kvinnliga kungligheter som ikväll kommer att passera mitt hem i hästdragna, öppna vagnar. Om det nu inte hällregnar. 

Många, i alla fall ganska många, av oss födda på 40-talet har ett svalt förhållande till allt kungligt också. Inte till personerna själva, utan till monarkin i sig. I alla fall har vi haft det.

Numera vet flertalet av oss inte vilken fot vi ska stå på. Pendeln har svängt. Och vi med den.

Och vi, eller i alla fall jag, bekymrar oss en smula för att kungen börjat se ut som den åldrade herre han faktiskt är. Vi är jämnåriga och jag vet att vi i vår generation har svårt att acceptera att vi blivit på detta viset.

Två alldeles nyss oemotståndligt attraktiva filmskådespelare. Vad var det som hände?

Häromdagen såg jag en bild av Alain Delon och Jean-Paul Belmondo på Facebook, en nytagen bild av dem. En grånad, smått upplöst Delon håller en böjd och fårad Belmondo, som stöder sig på en käpp, under armen. Bägge ser ut som om de vinglar på tröskeln till evigheten. Två alldeles nyss oemotståndligt attraktiva filmskådespelare. Vad var det som hände? Det undrar inte bara jag. Av kommentarerna till bilden att döma har det drabbat många i min ålder med förfäran och häpnad: Vad är det som skett? Och vad betyder det inom kort om oss själva och hur vi upplevs?

Alain Delon, 1960-tal. Foto: OKÄND
Jean-Paul Belmondo, 1960-tal. Foto: OKÄND

Besökte min gamla skola i veckan som gick, den där jag tog studenten för 55 år sedan. Ingen av de gamla lärarna var kvar i livet. Jag fick sitta med på några avslutande lektioner och imponerades stort av elevernas kunskaper i ämnen som alls inte fanns på min tid. Individuella forskningsprojekt. Internationell konfliktlösning. Säkert mycket användbart. Men latin, som jag läste sju timmar i veckan, fanns inte kvar på schemat. Jag är kanske en av de sista som tycker att det är synd.

Jag tog studenten år 1964, berättade jag för dem som ville lyssna. De tittade vänligt på mig och sa att då var deras föräldrar inte ens födda.

Det är inte det att jag inte vet hur gammal jag är, det är det att jag inte känner mig som jag i deras ålder trodde att man skulle känna sig i min nuvarande ålder. Jag trodde då att gamlingar hade ett helt annat inre liv än vi ungdomar. Att det är alldeles fel var det aldrig någon som berättade.

Jag vill helst inte vara bortbjuden på middag senare än halv sju.

Fast visst, ett och annat har förändrats:

Jag är numera tvungen att googla nästan allt jag egentligen vet eftersom svaret ofta är så svårt att bända loss ur skallen.

Jag behöver allt starkare lampor för att kunna läsa vad som står i tidningar och böcker. Dags för nya linser?

Jag tycker att folk talar allt otydligare.

Jag vill helst inte vara bortbjuden på middag senare än halv sju, allra helst vill jag bara gå bort på luncher.

Det faktum att alla makthavare inte bara beter sig utan även ser ut som barnrumpor i mina ögon, det behöver jag väl inte påpeka.

Men att min ungdoms allra sexigaste män förändrats så till den milda grad, det är svårt att svälja.

Nationaldag eller inte, jag kommer att vinka uppmuntrande till kungen när han drar förbi. Jag vet hur vi har det.