Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Ibland bör man inte lyda order, fräste jag

”Vi tänkte beställa ett glas bubbel var, kan det bli festligare?”, skriver Cecilia Hagen.Foto: Colourbox

Så blev det då äntligen första advent och det skulle firas enligt familjens extra mysiga traditioner. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Saffransbullarna var bakade, adventsstakarna lyste i alla fönster, halmkransarna hade hängts på ytterdörren, mot Stadshuset och den fullproppade Blå hallen, nu skulle de som kunde sjunga klämma i för fulla muggar i ”Bereden väg för Herran” och sen var det dags för årligt, underbart, nästan skamligt påkostat, stämningsfullt Afternoon Tea på Grand Hôtels veranda med utsikt mot Slottet och den glittrande Strömmen och nymånens skära som tycktes upphängd på kvällshimlen enkom för vår skull.

Vi var sju personer, från 18 år till 73, och vi skulle slå på stort. Vi tänkte beställa ett glas bubbel var, kan det bli festligare?

Ett litet glas bubbel, försökte jag, finns det inte någon som helst pardon?

Och i det ögonblick vi gjorde det sa den i och för sig mycket vänliga servitrisen något jag aldrig i hela mitt liv hört någon yttra vid ett restaurangbord befolkat av ett löjligt propert gäng gäster: ”Kan jag få se din legitimation?” Hon sa det till artonåringen, som hade legg, och hon sa det till nittonåringen som inte hade legg. Och i det ögonblicket var feststämningen fullständigt väck.

Hon är nitton. Försäkrade vi vuxna, vi lovar att hon är det, kan vi inte på något vis gå i god för henne?

Det kunde vi inte.

Ett litet glas bubbel, försökte jag, som faktiskt kände mig kränkt, det är inte så att vi tänker sitta här och vräka i oss sprit, finns det inte någon som helst pardon?

Icke.

Och då var det som att mina Draculatänder växte ut, som att jag fick vassa horn i pannan och en oemotståndlig lust att börja piska alla omkring mig med min långa kluvna svans.

Nittonåringen själv var inte så upprörd, hon kunde utan problem tänka sig att ett glas alkoholfritt och – anade jag – i smyg smutta lite på någon annans förkastliga dryck.

Själv hade jag nu börjat väsa som en retad huggorm. Och vissa mycket närstående i kretsen signalerade att jag borde lugna ner mig, jag började bli pinsam och dessutom gjorde hon väl bara som hon fått order om, servitrisen.

Men ibland bör man inte lyda order, fräste jag, ibland bör man vara lite modig och smidig.

Ska jag hämta min chef? frågade hon kolugnt.

Gör det du, sa jag, och nu tuggade jag fradga och kände att det rök ur öronen på mig.

Och chefen kom och var hur förbindlig som helst, men han tänkte inte låta nittonåringen klunka skumpa, det går inte för sig, det finns spritkontrollanter, vi kan inte riskera något.

Ni riskerar inget, sa jag. Hon är nitton. Vi kan skicka ett foto av hennes legg i efterhand.

Tyvärr, sa han, det går inte alls.

Det kändes så oförklarligt obehagligt, så glädjedödande i all sin korrekta, rättskaffens, icke sensuella beskäftighet.

Men, sa nittonåringens fiffige kille, hon kan ju visa att hon kan ta sig in på sitt bankkonto och för att göra det krävs personnummer och när hon fyller i det så ser ni hur gammal hon är.

Chefen gick åt sidan en stund och mumlade med en halvchef och sen kom han tillbaka och förklarade att det gick då rakt inte alls.

Och sen satt vi där och petade lite håglöst i våra snittar och scones och söta små bakverk och inget var som det brukar på Grand på första advent och jag vet att de har rätt och jag har fel, men hur rigorös måste man vara egentligen? Det kändes så oförklarligt obehagligt, så glädjedödande i all sin korrekta, rättskaffens, icke sensuella beskäftighet.

Och jag fick en krypande känsla av att svångremmarna dras åt överallt, snart kommer vi oavbrutet att kontrolleras men jag kommer aldrig någonsin att vänja mig.