Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Hur blev jag plötsligt en 70-plussare i riskzonen?

Tracey Ullman som Betty Friedan i ”Mrs America”.Foto: Sabrina Lantos / AP

Carpe diem! Plocka dagen! Som jag har fnyst åt den frasen genom åren. Finns det någon banalare? Någon mer irriterande och provocerande? 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I tusen sinom tusen år intervjuade jag kända personer i denna tidning. I det jobbet ingick att fråga de så kallade offren om de hade något motto. Ungefär sjuttiotre procent drog till med ”Carpe diem” och jag fylldes av ett rent otillständigt förakt.

Fast just precis nu hade det passat. Nu när man inte kan göra annat än det bästa möjliga av varje dag och är nödgad att plocka en dag i taget. En i taget, en i taget.

Vissa dagar blir man sittande i fåtöljen med stickningen, den som ska bli en tröja till barnbarnet och som försynen har gjort så väl tilltagen att den 8-åriga flickan kommer att kunna ha den långt upp i övre tonåren. Ibland får jag för mig att det kan dröja ända till dess innan jag får trä den över hennes blonda kalufs. 

Så känns det de dagar när enkla uppgifter som att byta lakan eller torka köksgolvet blir helt oöverstigliga.

Men andra dagar är allting helt annorlunda, då far jag som ett jehu ut i trädgården och bänder upp maskrosor och kelar med robotklipparen innan jag störtar in och bakar ännu en solskenskaka till någon jag lyckats locka hem att sitta på behörigt avstånd på min veranda och berätta vad som händer i världen utanför mitt staket. Inget, visar det sig. 

Hur blev jag helt plötsligt en 70-plussare i riskzonen, jag som inte är klar med min ungdom ännu?

Då går jag in och läser en snutt av något föga uppbyggligt istället och när jag tröttnat på det ger jag ännu en tv-serie en chans. Som den underbart bitterljuva ”Normala människor”, så underbart bitterljuv att man identifierar sig helt och hållet med alltihop och efteråt, när man är tillbaka i verkligheten är man, eller var i alla fall jag, kvar i det stora vemodet och fastnar i frågan om vad jag egentligen gjort av mitt liv, vad hände under alla åren från studenttiden till nu, hur blev jag helt plötsligt en 70-plussare i riskzonen, jag som inte är klar med min ungdom ännu?

Betydligt piggare och mer stridslysten blir man av att titta på ”Mrs America” med en strålande Cate Blanchett som förljugen men knivskarp företrädare för det landets kristna, antifeministiska höger i kamp mot dess feministiska kvinnoelit med den glamorösa Gloria Steinem i spetsen.

Hade inte corona varit, hade den nu 86-åriga Steinem kommit till Stockholm i dagarna för att ta emot Gilel Storch-priset. Nu skjuts hennes besök upp ett år. Eller hur många år det nu visar sig bli.

Betty Friedan sippade på en lunch-whisky.

En annan feministikon som förekommer i serien är den smittsamt ilskna Betty Friedan, hon som skrev ”Den feminina mystiken” 1963. Hon var i Stockholm tjugo år senare och då fick hon träffa mig eller om det var tvärtom. Det skrev jag en riktigt skojig artikel om vågar jag påstå så här 37 år senare.

”Den amerikanska kvinnorörelsens häftiga mormor, en nog så fascinerande korsning mellan Bette Davis och ett John Bauer-troll”.

Hon sippade på en lunch-whisky – ”Den måste vara gjord på färsk citron och bourbon”, tillhöll hon den nervöst antecknande kyparen – och svarade sen rutinerat på alla mina frågor och alla hade hon fått besvara oändligt många gånger förut och jag antecknade lika nervöst som någonsin kyparen. Och det är väl det jag gjort större delen av livet, antecknat vad andra sagt. Men vissa, med omsorg plockade, dagar känns detta som en fullt tillräcklig livsgärning.