Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Hugh Grant rör sig likt Fantomen i Stockholm

”Idol nummer två”, är skådespelaren Hugh Grant för Cecilia Hagen. Nr ett: Sean Connery.
Foto: YORAM KAHANA / SIPA USA/BL
Hugh Grant och Nicole Kidman i HBO-serien ”The Undoing”.
Foto: SPLASHNEWS.COM / STELLA PICTURES / SPLASH NEWS
”Jag njöt intensivt av att få sitta intill min absoluta idol om jag någonsin haft någon”, skriver Cecilia Hagen om sitt möte med Sean Connery för tjugo år sen.
Foto: BRIAN ANDERSON/SHUTTERSTOCK / BRIAN ANDERSON/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Plötsligt stod han bara där. Helt ensam på spårvagnshållplatsen vid Djurgårdsbron. Hugh Grant. Och tvärs över spåren stod jag med tilltagande hjärtklappning. Jag såg honom bara bakifrån, han studerade tidtabellen.

Nog var det väl han? Som likt Fantomen fått för sig att vandra kring på stadens gator som en alldeles vanlig människa.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hugh Grant i Stockholm? Tja, varför inte? Han är gift och har tre barn med en svenska och en kåk i Torekov.

Jag smög mycket försiktigt lite närmre. Jag ville vara säker på min sak. Jag ville mycket diskret illstirra på honom. Nästa gång jag sneglade åt hans håll hade han förflyttat sig längst bort på perrongen. Kände han på sig att han var upptäckt? Han hade säkert ett sjätte sinne för sådant och ville för liv och pina vara inkognito. Och när jag ett par sekunder senare försiktigt kikade åt hans håll igen var han borta. Puts väck. Som uppslukad. Det tricket lyckas bara verkligt tränade superstjärnor med.

Vi hade träffats en gång förut, år 2007 på Grand Hôtel. Under en mycket icke-exlusiv intervju. Vi var sex frågeställare och hade exakt 25 minuter på oss. Han var lite bakis, det sa han själv. Han var sympatisk ändå. Och hela tiden så där brittiskt förvirrande småironisk. På slutet frågade jag hur han (underförstått: i kraft av sitt gedigna rykte som kvinnokarl, Elizabeth Hurley, Divine Brown, Jemima Khan…) tänkte fira att dagen därpå var internationella kvinnodagen.

– Kvinnodagen? sa han förvånat. Aldrig hört talas om? Fira den? Tja, jag får väl ta på mig något mycket kort och ett par högklackade och hylla kvinnan inom mig.

– My name is Connery, Sean Connery. Sa tyvärr inte den enda James Bond som räknas. Honom träffade jag i London för tjugo år sen.

Han har – eller snarare hade – mycket gemensamt med Hugh Grant. Charmerande, stilig och rolig på det där oemotståndligt torra viset. Och även han råkade vara bakis när vi sågs för en ännu mer icke-exklusiv intervju än den ovan nämnda.

Han sa bara:

– Good morning! Och sträckte fram handen. Men han sa det med en röst jag skulle ha känt igen helt oförberedd om vi så stött ihop under en kolsvart natt i en gränd i Ouagadougou.

Jag noterade att han hela tiden satt och hoppade med högerbenet och oavbrutet och nervöst lekte med en tesked.

Han hade kraftig huvudvärk, double oh seven, och det första han bad om var att fotograferna skulle sluta plåta, de blixtrade skallen av honom.

Han var följaktligen lite knarrig och lite butter och jag ägnade det korta intervjupasset jag delade med ett dussin kolleger åt att fråga om han tyckte att Stellan Skarsgård var bra i den film han var där för att fronta (visst, men de hade inte mötts under inspelningen) och åt att iaktta honom. Jag försökte förgäves läsa tatueringen på hans högra underarm och jag noterade att han hela tiden satt och hoppade med högerbenet och oavbrutet och nervöst lekte med en tesked. Han var irriterad. Det gjorde ingenting alls, jag njöt intensivt av att få sitta intill min absoluta idol om jag någonsin haft någon.

Han blev 90 år. Han hade gott kunnat få bli äldre.

Tack och lov finns min idol nummer två – om jag alls har någon sådan – kvar.  Hugh Grant fyllde ynka 60 år i september och kan just nu ses i den pinfärska HBO-serien ”The Undoing”. Och, om du också har tur, på en hållplats nära dig. För jag är i stort sett bergbombsäker på att det var just han. Det kändes i luften och i hela mig.