Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Hon ville skydda sin dotter – mobbaren ses som offret

”Vi är mycket mer medvetna om att mobbning förekommer nu än när jag var barn, men aldrig att otyget upphört att finnas”, skriver Cecilia Hagen.
Foto: MARTINA HUBER

Läste en mycket liten notis i någon tidning om att en mamma hotat att skjuta en unge i huvudet och att hon nu dömts för olaga hot.

Hörde en nyhet på radion, det handlade om en ung kille som hotat med att ha ihjäl några jämnåriga och nu hade dessa tilldömts skadestånd.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den dömda mamman ska ha rusat in i ett klassrum, vänt sig till en liten elev och sagt: ”Du ska inte mobba min flicka, jag ska skjuta dig i huvudet!”

Och killen som varit hotfull mot sina jämnåriga ska ha förklarat att han blivit mobbad av dem.

Jag undrar om inte fel parter betraktats som offer i bägge de här situationerna.

Nej, jag har ingen som helst extra insikt i vad som utspelat sig i varken det ena eller det andra sammanhanget. Det är bara så att jag rent instinktivt känner att det är mobbarna i bägge fallen som borde ha bestraffats. Inte de som varit utsatta för mobbningen.

Jag tycker att mamman var modig. För impulsiv, visst, och inte så noga med att välja sina ord. Men är man heligt förbannad tänker man inte på vad man säger, man vill bara försvara sitt barn mot någon som gör det illa. Man vill skrämma den personen oavsett om den är mycket liten eller inte, någon sårar den man älskar mest här i världen, det måste få ett stopp! Och eftersom ingen annan gör något, eftersom alla andra bara ser på eller snarare tittar bort – det är så jobbigt att hantera sådant här, herrejisses, det är väl inte så farligt, det lär väl upphöra av sig självt och är inte den där mobbade ungen rätt outhärdlig? – eftersom ingen ingriper, eftersom det bara pågår och pågår, finns det bara en utväg: att själv göra något som syns och märks och känns. Om man alls har modet och kraften.

Människan är människans varg heter det. Även små människor kan vara rovdjur.

En mycket trevlig bekant till mig berättade en gång att hon och några av hennes väninnor i åratal mobbat en klasskamrat och att hon då och då genom åren kommit att tänka på det och att hon hade lite dåligt samvete. En dag, flera decennier efter det att hon slutat skolan, får hon under en promenad syn på den person hon varit med om att mobba och tänker att nu har jag en möjlighet, nu kan jag be om ursäkt för hur vi betedde oss och därmed få lite lugn i själen. Hon närmade sig vänligt leende personen ifråga men just som de fick ögonkontakt stelnade den nu säkert sextioåriga kvinnan till och vände demonstrativt på klacken. Hon tänkte inte låta sig manipuleras att förlåta.

Mobbarna, vilken bakgrund de än må ha, är den starkare parten. De vinner alltid i det korta perspektivet. De får utlopp för sin elakhet, oavsett vad den bottnar i. Och görs det något alls åt saken från de äldres sida slutar det ofta med att någon får byta skola: den mobbade, inte de som borde göra det.

Vi är mycket mer medvetna om att mobbning förekommer nu än när jag var barn, men aldrig att otyget upphört att finnas. Människan är människans varg heter det. Även små människor kan vara rovdjur.

Killen som muntligen hotade med att döda sina mobbare menade det säkert inte ordagrant och det trodde nog inte de okamratliga kamraterna heller. Men nu ska de, och inte han, få skadestånd.

Och den rasande mamman har också fått sin dom.

Utan att veta något om just dessa situationer kan jag känna starka sympatier för bägge, inte minst mamman.

Det är många små ungar man ångrar att man inte hårdhänt vridit om öronen på i det förflutna.