Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Hon är nästan skrämmande lik den verkliga Diana

Emma Corrin spelar prinsessan Diana i The Crown, vars senaste säsong nyligen hade premiär på strömningstjänsten Netflix.
Foto: DES WILLIE / DES WILLIE/NETFLIX

Nu har jag slukat ”The Crown”, alla tio avsnitten, och jag hade lätt kunnat klämma i mig tio avsnitt till utan att känna mig proppmätt.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den engelska kungafamiljen har sysselsatt mig i decennier, rent yrkesmässigt, och det långt innan Diana trädde in i den. Jag ser mig sitta med en reseskrivmaskin i knät i en lada i Värmland en sommardag i början av 70-talet. Utanför pågår midsommarfirande, därinne sitter jag och stretar med en artikel om the Queen Mum för att inte missa min deadline. Hur den artikeln sen var avsedd att nå Expressens redaktion minns jag inte. Med hästdroska, kanske?

The Queen Mum kallades drottning Elizabeths mamma. Hon avled 2002 nästan 102 år gammal. Jag var i London på hundraårsdagen.

Runt 1980 var det dags för Diana. Jag vet inte hur många artiklar jag skrev om henne, men jag minns tydligt att jag sprutade ur mig all text till Expressens bilaga om henne dagen efter att hon omkommit i biltunneln i Paris. Oavsett kvalitén på det skrivna var det en yrkesprestation. Jo, det var det!

Åtta år senare, år 2005, gav jag ut en bok om henne. Och mig. Jag hade fräckheten att jämföra våra båda liv. Att boken nu även finns inläst och det av mig, hade jag aldrig kunnat skriva då. Den sortens egenreklam betraktades som den värsta formen av skamlöshet. Numera biter man lätt huvudet av den skammen, om man alls känner den.

Om jag någonsin såg henne i levande livet? Jo, två gånger och på långt avstånd. En gång skymtade jag henne bakifrån under en filmpremiär vid Leicester Square.

Och en gång iakttog jag henne från en pressbalkong på Ascot. Hon gick bredvid sin svägerska Fergie och de roade sig med att peta adjutanten Hugh Lindsay i baken med sina paraplyer. Det är han som sen omkommer i den lavinolycka som avsnitt nio av ”The Crowns” nya säsong avhandlar.

Prins Charles är det svårt att känna någon som helst förståelse för

En annan person som svischar förbi i ett avsnitt är lady Anne Glenconner, prinsessan Margarets hovdam, nu 88 år och i verkligheten släkt med Helena Bonham Carter som spelar den olyckliga, besvärliga Margaret. Förra året utkom hon med sina häpnadsväckande memoarer, ”Lady in Waitning”, en bok ingen som är det minsta intresserad av engelska kungahuset bör avstå ifrån att förfasa sig över.

Detta var några bifigurer, men huvudpersonerna, hur framstår de i tv-serien? Diana är nästan skrämmande lik den verkliga Diana, prins Charles är det svårt att känna någon som helst förståelse för. Han och hans Camilla kommer inte att uppskatta den här omgången. Prins Philip är närapå sympatisk och drottning Elizabeth är, anser jag, den överlägset bästa av dem alla. Hennes sätt att ta sig an sin premiärminister Margaret Thatcher är rent beundransvärt, hoppas att åtminstone några av deras replikskiften har verklighetsanknytning.

Thatcher själv, tolkad av Gillian Anderson, är inte lätt att gilla och hennes svårigheter att släppa ifrån sig makten påminner om det som pågår i Vita huset just nu.

Att avgå med värdighet är en konst få tycks kunna bemästra. Den som gör det snyggast i ”The Crown” är drottningens pressekreterare Michael Shea. Han lämnar Buckingham Palace till fots bärande på sina prylar i en kartong.

Häromdagen lämnade Boris Johnsons kontroversielle rådgivare Dominic Cummings No 10 Downing Street på precis samma vis.

Varför inte ta intryck av detta, Trumpie?