Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Hon är min enda idol – må Lilibet aldrig trilla av pinn

Olivia Colman som drottning Elizabeth i tredje säsongen av The Crown.Foto: Sophie Mutevelian / Sophie Mutevelian
Drottning Elizabeth med sin man prins Philip i juni 2016.Foto: FRANK SORGE/IMAGO SPORTFOTODIENST

Snart är det dags! På söndag börjar den tredje säsongen av The Crown och jag kan förstås knappt bärga mig. Har jag någon enda idol här i livet, så är det nog Englands drottning Elizabeth och det tänker jag inte skämmas för.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Under de två första säsongerna spelades hon av Claire Foy, men nu är det 1964, nu har hon hunnit bli 38 år och rollen har övertagits av den mognare Olivia Colman. Hon spelade 1700-talsdrottning Anne av England i filmen The Favorite för ett par år sen och fick en Oscar för sin insats. Dessa två drottningar, Elizabeth och Anne, verkar inte ha mycket gemensamt. Anne var, i alla fall i filmen, passionerat lesbisk. Elizabeth är, tycks det, föga passionerad. Även om hon som ung säkert hade mycket kul med sin vackre Philip. Hon var 21 när de gifte sig, han var 26. Nu är hon 93 och han 98. De kan fortfarande prata med varandra.

Varken Tony Blair, Theresa May, David Cameron eller Boris Johnson var födda när hon blev yrkesverksam

Varför är då jag, som är föga rojalistiskt lagd, så fascinerad av denna kvinna? Jag bara är det och det är jag icke det minsta ensam om. Det kan till en del bero på att hon funnits i stort sett alltid. Hon kröntes under pampigaste pompa och ståtligaste ståt 1953, när jag var sju år gammal, och jag har följt henne sen dess. Ingen brittisk regent har suttit så länge på tronen som hon. Hon har avverkat femton premiärministrar och varken Tony Blair, Theresa May, David Cameron eller den sextonde, Boris Johnson, var födda när hon blev yrkesverksam. Hennes förste, Winston Churchill, är den hon uppskattat mest. Och även om hon säkert är tory torde hon inte vara särdeles förtjust i den nuvarande. Han har faktiskt ljugit för henne.

Någon känslomänniska kan man annars inte anklaga henne för att vara. Hon har bara gråtit offentligt två gånger.

Den första gången när hertiginnan av Windsor, Wallis Simpson, begravdes och då av ilska. Hon ansåg att det var mrs Simpsons fel att hennes pappa dog så tidigt och att hon själv blev drottning så ung och mycket ligger det nog i det. Googla historien om ni inte känner till den.

Andra gången Lilibet, som vi som står henne nära kallar henne, grät var 1997 men inte för att prinsessan Diana omkom då utan ett par månader senare, när kungafamiljen tvingades avstå från sin älskade jakt Britannia. Det var hårda tider, folket var sura på kungligheterna efter den avgudade prinsessans död och vägrade fortsätta betala för båtens drift. Den ska ha kostat obegripliga summor.

Det var förresten ombord på Britannia som jag fick skaka hennes hand och diskutera det lilla nyfödda barnbarnet William med henne vid statsbesöket i Stockholm 1983. Har jag nämnt det förut?

Hon sa inte tack, inte adjö, hon tittade inte ens upp

Paul Burrell, han som var Dianas butler och som hon utropade till sin klippa, agerade dessförinnan betjänt åt drottningen i tio år. Om allt detta skrev han med tiden en intressant bok. I den berättar han bland mycket annat om den allra sista tjänsten han gjorde drottningen den allra sista dagen han arbetade hos henne och det var att som vanligt följa henne till en väntande bil, öppna dörren för henne och sen böja sig in och svepa en filt om de kungliga knäna. Hon sa inte tack, inte adjö, hon tittade inte ens upp.

Och denna människa beundrar jag? Jag vet, det är svårförklarligt. Men jag tycker att det känns så tryggt att hon fortfarande finns, må hon aldrig trilla av pinn. Och kan det finnas någon på denna jord som utrustats med evigt liv, så är det nog hon. Jag håller tummarna.