Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Hela kalufsen har väl blivit kritvit innan vaccinet är här

Sprutor laddas med covid-19-vaccin vid SUS vaccinationscentral i Malmö.
Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det börjar bli riktigt tungt nu. 

Att vara duschad och påklädd före klockan elva är omöjligt. Och vaccinet bara dröjer.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Beslutar mig för att inte krackelera. Har aldrig gjort det tidigare, har aldrig knaprat piller. Tänker inte göra det nu heller.

Då och då börjar det krypa i kroppen, en rask rush och sen är det över. En antydan till panikångest? Jag får mig att tycka att känslan är intressant.

Skickar kontaktsökande sms till höger och vänster. Varför svarar ingen med det samma? Försöker lura min dotter, som bott hos mig sen i mars, att allt är som det ska. Fast jag anar att hon anar, hon är som en levande seismograf.

Den lilla kråkan i Malmö kommer inte upp under sportlovet. Förstås inte. Läser ett kapitel ur ”Det lilla huset på prärien” för henne varje kväll via mobilen. Där byggs det stuga och vi får ta del av vartenda litet moment i bygget. Hon lyssnar ändå snällt. Hon är rent ut sagt underbar.

Jag träffar knappt någon utanför hemmet mer än för en kort promenad på avstånd. Jag bestämmer inomhusträffar men drar mig ur i sista minuten.

Försöker undvika alla speglar. Spegelbilden stämmer inte överens med självbilden. Jag är inte den mörklockiga skönhet jag tror mig vara. Jag har halmgult hår med kritvit utväxt. Jag messar den alltid lika förstående frisören och får en tid klockan åtta en morgon, då kan vi vara ensamma i salongen.

Sent kvällen innan meddelar jag att jag inte kommer. Jag vill invänta vaccinet först. Hela kalufsen har väl blivit kritvit innan dess.

Får mig en bild av min vaccinerade 96-åriga styvmor tillsänd. Hon har just låtit klippa sig.

Umgås bara med kändisar jag inte känner, via tv.

Försöker sätta ihop en veckolista att sända till mataffären för hemleverans. Lyckas inte hitta på vad vi ska äta. Säger åt mig att jag ska vara tacksam för att det alls finns mat att beställa.  Beställer en färdig potatisgratäng. Kommer inte på något mer. Det lär inte räcka en hel vecka. Finns det fortfarande apelsiner? Finns det fortfarande tulpaner? Borde jag våga mig in i butiken och titta efter?

Umgås bara med kändisar jag inte känner, via tv. Tittar på Anna Hedenmo som intervjuar Babben Larsson. Hon är ett enastående intervjuobjekt, helt självgående. Öppen och mycket verbal. Har tillbringat många timmar hos terapeuten, det hörs. Alla som är riktigt roliga är i grunden deprimerade, vänder all smärta till något det går att skratta åt. Babben Larsson är riktigt rolig hela tiden och på djupet.

Betraktar prinsessan Märtha i ”Atlantic Crossing” igen. Hennes norska ambassadör där i Washington heter Morgenstierne. Knausgårds senaste bok, den första av honom jag börjat läsa, heter Morgonstjärnan. Finns det ett samband?

Funderar på att se serien om Mia Farrow och Woody Allen. Bägge har jag haft viss kontakt med i mitt liv som journalist. Men vem är jag att bedöma vem av dem som är mest trovärdig? Hoppar serien.

Får ett sms från den förstående frisören. Han försäkrar att jag inte är sparkad som kund. 

Får sms från flera av dem jag försökt kontakta. Alla låter så välvilliga.

I trädgården knoppas vintergäcken, ena hörnet är alldeles illgult i grådiset. 

Går iväg mot stan. På en färja vid Nybroplan står det med stora lysande bokstäver: ”Mot sandstranden via glasskiosken”. I nästa ögonblick har det ändrats till ”Mot Ropsten”. Jag ser att kaptenen har roligt. Och jag märker att dimman lättar.