Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Har gulaschbaronerna gjort comeback i pandemin?

”Har du hört, säger vi till varandra, han som testade min dotter i förra veckan berättade att han tjänat 700 000 på ett litet kick”, skriver Cecilia Hagen.
Foto: JEON HEON-KYUN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Gulaschbaroner, känner ni till det uttrycket? Det lär stamma från tiden kring första världskriget och det syftade på dem som gjorde sig en förmögenhet på kriget, som skar guld med täljkniv medan andra svalt. Namnet kommer av att dessa personer ursprungligen berikade sig genom att sälja gulaschkött till utspisning av trupper, särskilt i Danmark. Läser jag mig till på nätet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Man kan se dem framför sig, gulaschbaronerna. Stora feta gubbar i paletåer med yviga pälskragar, lite som pappan från 1920 i SVT:s julkalender. Som många verkar gnälla över men som jag följer med glädje.

Vad jag försöker komma fram till är att det alltid finns fiffiga personer som tjänar pengar i kristid. Så även nu, förstås. Matvaruhandeln lär gå som smort, särskilt den nätbaserade. Själv skickar jag varje vecka allt längre listor till min lokala mataffär, för hemleverans. För vad gör man under rådande omständigheter utöver att oroa sig eller intala sig att låta bli med det? Man tänker på vad man ska ha till middag. Och på att lura smittan.

Har du hört, säger vi till varandra, han som testade min dotter i förra veckan berättade att han tjänat 700 000 på ett litet kick.

De som tillverkar små puls- och syremätare att sätta på fingret, de torde också tillhöra vinnarna. Liksom de som gör febertermometrar man håller på litet avstånd i höjd med pannan. Munskyddsfabrikörerna. Handspritsframställarna. Alla är de verksamma i nischer som torde vara lukrativa. För att inte tala om dem som ägnar sig åt att utföra tester i privat regi. Vilket är just vad vi gör när vi sitter på avstånd utomhus och smuttar på glögg och knaprar på pepparkakor: talar om dem. Har du hört, säger vi till varandra, han som testade min dotter i förra veckan berättade att han tjänat 700 000 på ett litet kick.

Jag vet, svarar medknapraren, mitt kusinbarn är i den branschen, de tjänar miljoners miljoner.

Sen tystnar vi. För vi vet inte vad vi ska säga. Är vi glada å de här fiffiga personernas vägnar, glada över att de varit så smarta, att de håvar in multum för en mycket god sak? Eller är vi bara avundsjuka och tycker att de skor sig på alla andras bekostnad? Att de liksom gulaschar? Allt beror som alltid på våra rent politiska värderingar och ska nu det lilla barnbarnet testas innan vi ses dagarna efter jul, då vill jag gärna bekosta det kalaset.

När vi alltså inte grubblar över om vi har ont i halsen, vi halvisolerade riskgruppare, eller tänker på vad vi ska äta, då gräver vi djupt i våra skåp och lådor. Somliga av oss i alla fall. På sistone har jag fått mig tillsänt bilder från det förflutna, från min ganska så glada ungdom. Fotografier från uppsluppna kalas. Så söta vi var, allihop. Så synd att vi inte insåg det då.

Och vykort som jag en gång sänt får jag nu i retur från dem som håller på att rensa rejält. Förgäves försöker jag tyda poststämplarnas årtal, det är omöjligt, men det var längesen min handstil var så prydlig, det var längesen vi inte höll oss med postnummer.

Vilken bok jag dödar tiden med för tillfället, vilken tv-serie jag tittar på?

Boken som jag lyssnar till under mina coronapromenader är, sen jag förhoppningsvis tillfälligt tröttnat på Klas Östergens ”Renegater”, Tove Alsterdals spännande ”Rotvälta”. När jag inte tittar på Julkalendern ägnar jag mig åt den oerhört blodiga och brutala tv-serien ”Fargo”.

Och vad jag tänkt att jag ska laga till middag just ikväll?

En riktigt mustig gulasch vore inte så dumt.