Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Här är alltihop så härligt förutsägbart

Man vet att man inte är purung längre när man får mejl om var man kan köpa den billigaste hjärtstartaren och när yngre personer i bekantskapskretsen, personer man en gång bytt blöjor på, börjar betrakta en med ömsint oroliga blickar och gärna tar en i ett stadigt grepp under armen när man går nedför en trappa.  

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag kan förstå det, men jag tycker inte om det.

Då får man trösta sig med lite verklighetsflykt, med lite ”till flydda tider återgår, min tanke än så gärna”...

(Fänrik Stål. Just det. Och detta var ett av alla sidospår jag hela tiden glider in på.)

Kryper upp i den slitna röda tv-soffan från Ikea och ger mig motståndslöst hän åt höstens madeleinekaka, ”Vår tid är nu”. Är det denna tids svar på det ”Rederiet” jag aldrig följde? Suzanne Reuter är i alla fall med i bägge serierna och hon är ständigt lika magnifik, oavsett århundrade. 

Det är så skönt med serier där personerna redan från början är tydligt svarta eller vita, när det inte finns för många gråspräckliga karaktärer att bli förvillad av.

LÄS MER: Vi fnös lite när Magdalena började med etikettjafset 

”Vår tid är nu”. Foto: SVT

Kalle är så söt och kommer att gå så långt, jag tror att han räddar och tar över restaurangen, Djurgårdskällaren. Döpt efter Operakällaren kanske, som var på väg att gå i putten i början på 50-talet men sen räddades av Tore Wretman. Är Kalle löst karikerad på Tore Wretman?

Och Nina, den välbeställda, lite bortskämda men godhjärtade krögardottern, hon lär få börja slita för brödfödan snart. Tillsammans med sin kökspojke. De blir ett oslagbart team.

Men vad kommer vår lite slarvigt, nästan bagatellartat (jisses, ett tecken i vår tid?) antisemitiska Reuter, att tycka om mesalliansen?

Kan det kanske vara så att hon gjort samma resa? Att Nina är hennes barn med före detta kökspojken Peter Dalle? Att det är därför han är så vidrig mot vår Kalle? Vad tror ni?

Och Gustaf, den tyskvänlige, misslyckade äldste sonen som fått krogen att gå på knäna och som nu hänger sig åt skumraskaffärer, kommer han att gå ett gruvligt öde till mötes? Eller gör han bot och bättring? Och räddas av sina genomfina yngre syskon? Möjligtvis, men kanske ändå inte.

LÄS MER: Nu ska jag berätta vad som är viktigast i livet 

Peter Dalle i ”Vår tid är nu”. Foto: SVT

Däremot kommer Dalle att bli avdemoniserad. Tror jag. För han kan spela förtjusande, han också. Vem kan väl glömma den bedårande uppfinnaren i ”Lorry”, han med ”tänkte inte på det!”. Eller var det inte er tid då den serien visades i tv?

Alltihop är i alla fall härligt förutsägbart pilsnerfilmsaktigt och späckat med stereotypa figurer som talar lite för modern svenska, synd bara att Stockholm här i själva verket är Göteborg, men det är bara pyttelite upprörande. 

En tv-serie som denna är exakt vad man behöver för att kunna koppla av just nu, för att kunna rensa hjärnan från alla tankar på vad som pågår precis överallt, runt hela vårt lilla sårbara klot.

För att spä på nostalgin ytterligare gör jag en djupdykning i några av de omfångsrika brevhögar som fyller mina skåp och lådor. Jag vill plötsligt veta hur de hade det under kriget, de mina. Hur rädda var alla när Norge och Danmark invaderats av Hitler? Hittar bara ett brev från april 1940, från farmor till pappa, 26 år, på svenska legationen i London. Det handlar allra mest om saknad och om oro för hur han har det. Varför frågade jag inte mer? Varför sa de så lite om det? Ville de bara gå vidare? Och kommer vi som alls minns dem någonsin att kunna förstå hur det verkligen var?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!