Cecilia Hagen

Hans sätt att hålla henne i handen ger mig kalla kårar

Bilden av Trump och Theresa May.
Foto: Polaris / POLARIS POLARIS IMAGES
Trump och Theresa May.
Foto: Andrew Parsons / I-IMAGES / POLARIS POLARIS IMAGES

Min radio står på i stort sett dygnet runt och varje gång saker som Trumps eller gallstekelns liv och leverne kommit på tal har jag tryckt fingrarna så hårt i öronen, att jag utvecklat skavsår i hörselgångarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För att förtränga allt elände tog jag med mig dottern till Scalateatern och ”Egenmäktigt förfarande” och det gjorde jag rätt i. Jag hade läst Lena Anderssons bok redan på ett tidigt stadium och jag uppskattade den mycket. Boken handlar om den gravt okänslige och självupptagne konstnären Hugo Rask och om Lena Anderssons eventuella alter ego, Ester Nilsson. Som mycket ensidigt och envist förälskat sig i karln. Jag minns inte alls att boken lockade till skratt, men det gjorde föreställningen. Hela tiden.

Krister Henriksson var en underbart olidlig Hugo, Jessica Liedberg en underbart underbar Ester, inte minst när hon brast ut i lycksalig dans, och väninnekören, denna oersättliga institution i varje kvinnas liv, bestod av de oslagbart underbara damerna Anne Westin och Malin Cederbladh. Det tog en stund innan jag insåg att Malin är identisk med outhärdlige Solside-Oves lika outhärdliga hustru. Här var hon bara underbar.


Skoskavet i öronen började läka av fröjd och för att slutgiltigt bli av med det drog jag vidare i nöjesvärlden mot den lovprisade, mångfaldigt Oscarsnominerade filmmusikalen ”La La Land”. Älskar man Los Angeles älskar man uppenbarligen filmen. Jag har aldrig varit där och jag tyckte att den aldrig ville ta slut.

Så var det dags att ila hem och kika på Skavlan. Börjar han inte bli lite gubbig? Det har jag förstås ingen rätt att hävda, jag citerar bara en yngre anförvant. Nu senast upptogs intervjufåtöljen av den gode Björn Ranelid, för dagen prydd med en misstänkt åldershysterisk, inte alldeles klädsam hårbulle à la Zlatan. Han berättade för svenska folket att han skurat toan därhemma de senast tio åren, för, sa han liksom chevalereskt, sådant ska inte kvinnor behöva göra. Oj, genmälde Skavlan, nu var det många män ute i stugorna som blev sura!

Gubbe! fnös min anförvant. Backlash? suckade jag.

Sådan tycks vara på gång, jag ser tecken både här och där. På att pendeln försöker svänga. Men det kommer inte att lyckas.

För det vimlar av självklart jämställda småbarnspappor i såväl slott som koja och jag älskar dem alla av hela mitt hjärta.


Därmed tror jag mig alldeles friktionsfritt kunna glida över till den nya tv-serien Bonusfamiljen. Den bjuder på hinkvis med igenkänning för oss alla, bara att sörpla i sig. Med fasafylld förfäran, smärtande samvete eller renaste skadeglädje, välj själva.

Han har givetvis såar att ösa ur, manusförfattaren Felix Herngren. Han har varit gift sex gånger och har tio barn. På ett ungefär.

Hans fru Clara och hans syster Moa är medförfattare. De har säkert också, som alla vi andra, ett och annat att bidra med. Jag kommer att glufsa i mig vartenda avsnitt. Inte minst för att se hur Lill-Babs ska klara sig. Galant, förmodar jag. Är det någon som varit generös med att bjuda på sina livserfarenheter, så är det hon.

Till sist något helt annat: den där bilden av Trump och Theresa May. Hans obehagliga sätt att hålla henne i handen. Krampaktigt. Påstridigt. Som ett övergrepp. Det ger kalla kårar.

Och så bilden som är dess raka motsats: min egen av årets första vintergäck. Den ger hopp om livet.