Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Hans Dahlgren, snart 71, är stiligare än någonsin

Hans Dahlgren är nytillträdd EU-minister i Stefan Löfvens regering.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

På sistone har jag varit ute på hal is. Och det är jag inte ensam om.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tack och lov tillhör jag den lilla sega minoritet som ändå inte stått på öronen, i alla fall inte ännu. Det gäller att ha på fötterna. Och det har jag. Broddar.

Man ska ta sig fram likt en pingvin över de svallande isvidderna som en gång varit torra, trygga, platta trottoarer, det fick vi lära oss för flera år sen. Följaktligen vaggar jag fram genom tillvaron, lätt knäande och med fötterna pekande så tvärt ut åt varsitt håll som det bara går. 

Man får koncentrera sig. Gör man inte det är man illa ute. Då kan i stort sett vad som helst hända. Man kan till exempel bryta lårbenshalsen.

Man gör gärna det i min ålder, har jag förstått. Annars är det alltför mycket man inte gör i den längre, det har jag också förstått. Eller anses böra göra. Men nu är det meningen att det ska bli en ändring på det, för 70 påstås kunna vara det nya 20. Det låter fasansfullt. Att 70 med all säkerhet är det nya 50, det slås fast som ett faktum. Just det kan jag till nöds acceptera. 50 känns inte så annorlunda eller så omvälvande eller så länge sen.

 

CECILIA HAGEN: Alla är arga och hatar alla andra

 

Det var väl ungefär då man började inse att man var dödlig, tjata om att man visst var ung och att det gällde att kämpa mot gäddhänget, såväl det fysiska som det psykiska. 

Äldre har vi blivit sen vi föddes, det är själva åldrandet som är svårare att acceptera och det finns en skillnad på det ena och det andra. Både på hur man betraktar sig själv och hur man blir betraktad. Och det är det där med hur man blir betraktad som kan vara svårt att uthärda. Att inte riktigt få vara med längre. Att bli utputtad i periferin. Milt men bestämt. Att liksom placeras i en fåtölj på kalasen och att sen med jämna mellanrum bli uppsökt av någon lite yngre som åtagit sig uppdraget att tålmodigt konversera en stund.

Det är inte min generation som är den härskande längre och det upphör inte att förvåna. De yngre, som inte är så unga, har tagit över för länge sen och varje gång man påminns om det känner man sig lite snopen. Det är som när man var liten och fick sitta vid barnbordet och dricka sockerdricka medan de som var stora satt och glammade med varandra och drack vin.

 

CECILIA HAGEN: Som svensk i Venedig blir man tagen för tysk

 

Vid barnbordet visste man att tider skola komma. Det ska de inte längre. Vinet har ingen tagit ifrån mig, de skulle bara våga, men det är den där självklara bordsplaceringen jag kan sakna. Dags att acceptera och resignera? Inte nödvändigtvis. Jag säger bara: Hans Dahlgren, snart 71, nyblivet statsråd, stiligare än någonsin.

Just nu pågår en artikelserie om att åldras i en av våra dagstidningar. Det är ett populärt ämne, det har visat sig att vi är så ohyggligt många, vi som är ohyggligt pigga långt upp i åren och värre blir det. Men må det gagna oss, må det inte leda till att den där angenäma om än ibland påklistrade respekten för de lite äldre försvinner. Om den nu någonsin funnits, ibland tvivlar jag på det.

Vad jag försöker säga är nog att jag tycker att det är svårt att inse att jag är så pass gammal som jag ändå är och att jag kräver äkta respekt för att jag är så erfaren som jag är och att jag betackar mig för alla former av nedlåtande överseende.

Och nu: raskt ut på hal is igen!