Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Cecilia Hagen

Han borde vara Horace Engdahls förebild istället för Kulturprofilen

Ack, den kärleken, den kärleken!

Varför ska det vara så svårt med den?

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Som för Kalle och Nina i måndags. Så bitterljuvt, så underbart ändå, vilken cliffhanger. 

Ni såg väl sista avsnittet av ”Vår tid är nu”? Han satt där vid hennes sjukhussäng, hon i koma efter sitt självmordsförsök, han alldeles snurrig av sin kärlek till henne. Tårögd förklarar han henne sin stora kärlek, säger att han drömmer om att det ska bli de två till sist trots allt. Och hon kanske hör honom, rör sig inte hennes fingrar under hans, måtte fortsättningen komma snart, måtte de tu äntligen få bli ett. 

Fast det är klart. Han har ju en så snäll liten hustru där hemma och en sån rar liten son. 

Som för Erik och Lotta, paret som ska tända ett ljus och låta det brinna, i tv, på julafton.

Hur förtjusande tycker vi att deras kärlek är? Hur besvärligt är det inte för dem att så många tycker sig känna till det mesta om deras inte alldeles smärtfria väg till varandra? Den sålde som smör, hans exhustrus bok om att bli bedragen och övergiven. Möjligen har alla inblandade kommit över alltihop, men många av oss som tittar på dem är oförsonligt långsinta å hennes vägnar. Sursippigt av oss? Visst. Men ändå.

LÄS OCKSÅ: Finns det ett visst mått av skadeglädje i det vi känner? 

Som för uppenbart kärleks­rusiga prins Harrys pappa prins Charles och hans Camilla, Englands kronprins och hans hustru sen många år. De tycks ha ett rent avundsvärt bra äktenskap.

Men ändå. Vi är många som har svårt att glömma Diana, att hon var så ung när hon och Charles gifte sig och att Camilla hela tiden fanns där, att de var tre i äktenskapet som hon sa. 

Som med Anna och Alex, Mia Skäringer och Felix Herngren, från ”Solsidan”. Han är så rar och hon är så sur, han bara älskar henne och hon hittar en ny, Henrik Schyffert. I filmen. Henrik och Mia blir så lyckliga, men ändå! Alex lider! 

Jag ska givetvis inte spoila, men hur det än går, om de nu skulle komma att hitta tillbaka till varandra igen, förlåter vi då den där Mia? På djupet?

Mickan och Fredde? De håller sig till var­andra. Men vilket bordsskick de har! Magdalena Ribbing hade gett dem en rejäl reprimand, man sitter inte och gestikulerar med besticken och pekar på varandra med matknivarna på det där viset! 

Detta var en parentes, det är kär­leken det här ska handla om.

LÄS OCKSÅ: Det är dags att försöka begripa hur gossar som dem är funtade

Ack, finns det någon sann sådan som inte drabbar tredje man? Det skulle i så fall vara kärlek av ett helt annat slag.

Som den vi alla hyser för Sven-Bertil Taube.

Vi var och lyssnade på honom i lördags, han sjöng pappa Everts sånger från Dramatens stora scen. Han är 83 år, han är nästan blind, han är oändligt sympatisk och välformulerad, han är gentlemannen inkarnerad, det är honom Horace Engdahl borde ha som förebild i stället för Kulturprofilen.  

Det var fullsatt i salongen och de dånande applåder han fick efter vartenda nummer var av det allra varmaste slaget, det var den rena, okomplicerade kärleken vi öste över honom.

Har varit och lyssnat på ytterligare en gentleman sen sist, på Dag Sebastian Ahlander, 73. Han talade om sin bok om marskalken Gustaf Mannerheim och apropå detta att bli gammal sa han till alla oss jämnåriga i publiken att inte ge upp hoppet om livet, Mannerheims verkliga karriär började först sen han fyllt 72.

Kanske ska vi inte ge upp hoppet om något alls någonsin. Inte ens om kärleken. Trots att den är så orimligt komplicerad.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!