Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Ganska snart kan vi träffas och kramas igen

”Men just precis nu är det som det är, de allra flesta av oss lite äldre kommer att fira en ganska enslig jul och det kan till och med vara rätt skönt att få göra det”, skriver Cecilia Hagen. På bilden: julgran i Trondheim.
Foto: Kallestad, Gorm / TT NYHETSBYRÅN

Dopparedagen, nu är den här! 

Vad fort det har gått, december har bara swishat förbi trots att coronalivet varit så enahanda.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Dopp i grytan, det fanns alltid på julbordet, mormors julbord, det enda som räknades, det enda som räknas. Och det var i stort sett bara morfar som doppade vörtbrödskivor i fläsksoppan, men ibland även jag för att visa att jag tordes.

I vardagsrummet stod tvättkorgen bräddfull med väl inslagna och lackade julklappar, varenda en försedd med en vers, oftast på hexameter, oftast skriven av just morfar. I flera dagar hade han barrikaderat sig i sitt arbetsrum och vi barnbarn hade tillhållits att smyga på tå förbi hans stängda dörr för att inte störa.

Att skriva julklappsrim var en upphöjd manlig syssla, resten var kvinnogöra.

Det var mormor som handlade julmaten i Östermalmshallen eller hos Arvid Nordqvist. Det var Helga i köket som tillagade den. Och det var barnbarnen som höll på att gå i bitar eftersom julmiddagen var så långdragen. Eftersom de alla varit och nypt i paketen i tvättkorgen och knappt kunde bärga sig längre.

Julafton var årets utan jämförelse underbaraste dag och fanns det slitningar mellan de vuxna märkte vi det inte och ingen blev berusad så att det besvärade oss och hela nästa dag räknade vi vem av oss som lyckats få flest klappar. Minst tjugo blev det.

Hon är fortfarande en kramig liten sort. Och vissa risker tar man.

Allt är förstås annorlunda nu, även om platsen är densamma. Ikväll blir det inget dopp i grytan, inga verser, i varje fall inte på hexameter, ingen Helga i köket, inte ens några till bristningsgränsen upphetsade barnbarn kring granen. I kväll blir vi tre, på sin höjd och om jag har tur. Tre vuxna. Och glest med paket under granen. Som dessutom, av en ren slump, är mycket mindre än den brukar vara.

Men jag har varit i Östermalmshallen och köpt skinka och lite sillar och några skivor lax. Och jodå, visst var jag iförd munskydd. Det var jag inte ensam om men nästintill. Och det kändes alldeles för trångt därinne, särskilt för oss över 70 som knappt varit inne i en affär sen i mars.

Hade den lilla knoppen varit hos mig hade jag tagit med henne. Så där som mormor brukade göra med mig. Vi hade hållit varandra i handen, än är hon inte för stor för det.

Hon kanske kommer i mellandagarna, har inte allt blivit ännu värre så gör hon nog det. Hon kommer inte att bo hemma hos mig, men vi kommer att kunna äta pepparkakor med smör emellan tillsammans och spela spel och kramas. Hon är fortfarande en kramig liten sort. Och vissa risker tar man.

Många av mina vänner har sina barnbarn på andra sidan haven. De har aldrig kunnat krama dem och de är inte säkra på att bli igenkända av sina små ungar när de äntligen får träffas på riktigt. Det svider att tänka på det.

Men just precis nu är det som det är, de allra flesta av oss lite äldre kommer att fira en ganska enslig jul och det kan till och med vara rätt skönt att få göra det.

Många av oss har det oroligt och kämpigt, men de allra flesta har mycket lite att gnälla över. Och det kommer att bli bättre, jag lovar. Ganska snart har tiden swishat till igen, ganska snart är vi vaccinerade och kan träffas och kramas hur mycket vi vill.

Till dess: en så fin jul som bara möjligt tillönskas och försök att hålla ut tills eländet är förbi!