Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Cecilia Hagen

Frustande av lycka kastade de sig i varandras armar

”Det var på vippen att jag kravlat mig upp ur soffan och ända fram till tv-rutan för att få delta i deras ystra segerdans”, skriver Cecilia Hagen om scenerna efter VM-finalen i slägga.Foto: VALDRIN XHEMAJ / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Alla som är över 65, vilket jag råkar vara, bör såväl äta som röra sig mer. Det visar en ny studie.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi har en tendens att slöa till med åren och att börja peta i maten, hävdar studien, och det verkar den ha rätt i. För skam till sägandes lyckas jag – vit, välbärgad, kraftig byggd och på alla vis proppmätt – nästan aldrig äta upp det som finns på min tallrik numera. Möjligen har det inte bara med min ålder att göra, jag anar att jag har allt det ovannämnda gemensamt med pinsamt många av mina välnärda, mer än lovligt ofta gnölande, lika proppmätta landsmän. Nä, det är inte synd om alla oss som fortfarande utan problem kan stå på benen och till och med röra på påkarna.

Vilket vi inte gärna gör längre, annat än om vi befinner oss på ett tjusigt gym. Är vi tvungna att ta oss mer än hundra meter, åker vi helst elscooter. Inte jag kanske, skulle jag trilla misstänker jag att jag skulle bryta sönder något, men alla ni lite yngre. Inom ett par generationer torde benen ha tillbakabildats på samtliga medlemmar av rasen homo sapiens. Om vi fortfarande finns kvar på jorden då, vill säga.

Själv har jag, studiens uppmaningar till trots, legat orörlig i tv-soffan de senaste dygnen och njutit av VM i friidrott. Jag tittar aldrig på fotboll, aldrig på ishockey, men friidrottstävlingar skulle jag kunna hänge mig åt dygnet runt. Även om de utspelar sig på en så absurt orimlig plats som Doha. För inget är så underhållande som friidrott, jag har så roligt. 

Favoriten hittills är DeAnna Price med de långa, fina lösögonfransarna

Favoriten hittills är DeAnna Price med de långa, fina lösögonfransarna, hon som vann släggtävlingen. När DeAnna och den likaledes ytterst statuariska tvåan, Joanna Fiodrow från Polen, frustande av lycka kastade sig i varandras armar, grät jag en lyckoskvätt och det var på vippen att jag kravlat mig upp ur soffan och ända fram till tv-rutan för att få delta i deras ystra segerdans. Fast när det kom till kritan iddes jag förstås inte.

Den som är över 65 och ännu inte börjat träna bör sätta i gång så fort som möjligt, enligt den här nya, föga revolutionerande, studien. Det planerar jag ständigt att göra.

Det är inte så att jag tror att det räcker med att titta på när andra springer så att svetten lackar för att min egen motionskvot ska vara fylld, men lite andfådd blir jag. Och pulsen ökar märkbart när det är damernas höjdhoppsfinal och de trådsmala, långbenta gasellerna hoppar strömhopp över två meter. Jag vet hur de har det, jag vet hur det känns att flyga över en ribba. Jag har flugit, jag med. Kanske inte över 2 meter, men över 1,35 meter i alla fall. Eller om det var 130. Distriktsmästerskapet i Gimo i början av sextiotalet, nittonhundrasextiotalet. Än idag kan jag förnimma vinden i mitt hår när jag avmätt och elegant saxade över bambupinnen och det häpna pirret i magen när den låg kvar där den skulle efter det att jag kraschlandat i gruset. Alla hoppade sax på den tiden. Den brutalare Californiastilen, då man skulle slänga sig huvudstupa över ribban, var knappt uppfunnen och hade den varit det hade jag aldrig vågat testa den. Och det var evigheter kvar till nutidens ännu våghalsigare baklängesvolt, Fosbury Flop.

Minnen, ljuva minnen. Man är så tacksam för det lilla man kommer ihåg. Men ännu gladare över att det är så mycket man lyckats glömma.